GOTT SLUT
&
GOTT NYTT ÅR
2009
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Hjälp, råd mottages tacksamt!
Är 900 kr för mycket begärt för skötbordet/byrån? Satte ju 900 med viss prutmån men nu har vi fått ett bud på 600 kr, känns lite si så där. Men samtidigt kanske man inte får mer? Vad tycker du, skulle du gå med på 600 kr? 
måndag 29 december 2008
Får det lov att vara ett skötbord kanske?
Någon som går i väntans tider och behöver ett skötbord, eller varför inte en blöjhink? Vi har båda delar till salu! 
http://www.blocket.se/vi/19624389.htm
http://www.blocket.se/vi/19624389.htmStudie om förlossningsdepression, del 7 (sista delen)
Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
När jag var som sämst var det sjukhusvård som gällde. Detta skulle följas upp av samtal med personal inom psykiatrin samt kontakt med spädbarnsverksamheten. Problemet var bara det skulle dröja innan dessa insatser skulle komma igång. När det sedan blev aktuellt mådde jag så pass bra att jag inte kände något behov av dem.
Jag blev "friskt" relativt snabbt och det är, enligt min övertygelse, tack vare två saker: att jag sökte hjälp tidigt och att "jag hade" Åsa. Åsa agerade "spindeln i nätet" som liksom höll ihop insatserna. Jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som hade Åsa och jag tackar henne för mitt liv. Jag har förstått, efter att ha samtalat med andra drabbade på olika forum på nätet och liknande, att det är lätt att "hamna mellan två stolar" och mycket svårt att få den hjälp man behöver. Jag tänker mig att man behöver upprätta en handlingsplan för exakt hur man ska agera i såna här situationer, vilka instanser (BB, psyk, BVC, spädbarnverksamhet och liknande) som ska vara inblandade och vilka uppgifter de olika instanserna ska ha. Det är också viktigt att man begränsar antalet instanser och personal/yrkeskategorier som den drabbade ska möta.
Tror du att man inom vården bemöter dessa situationer annorlunda nu än för 15-20 år sen?
Det tror jag säkert, förhoppningsvis har kunskapen ökat. På vilket sätt kan jag dock inte uttala mig om.
Situationen för nyblivina föräldrar ser så annorlunda ut idag jämfört med när jag föddes t ex. Idag ställs det så otroligt höga krav: man ska föda snabbt, åka hem från BB så snart som möjligt, ha det städat och fint hemma, barnet ska visas upp, du ska gå på stan och amma på ett café veckan efter förlossningen och helst ska du springa ett maraton också. Det har kommit att ligga mycket prestige i det hela också. Samtidigt ska du klara dig själv och vara stark, man ska kunna och veta allt. Förr stannade man på BB i en vecka, personalen tog hand om barnen på natten, mammorna skulle vila upp sig under BB-vistelsen och fick lära sig att sköta om barnen osv.
Var det något inom vårdsituationen du skulle vilja ändra på?
Hänvisar till Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
Finns det något du skulle vilja tillägga som du inte tycker har kommit fram i mina frågor och dina svar?
Det här är mina upplevelser, någon annan i min omgivning skulle kanske beskriva situationen annorlunda.
När jag var som sämst var det sjukhusvård som gällde. Detta skulle följas upp av samtal med personal inom psykiatrin samt kontakt med spädbarnsverksamheten. Problemet var bara det skulle dröja innan dessa insatser skulle komma igång. När det sedan blev aktuellt mådde jag så pass bra att jag inte kände något behov av dem.
Jag blev "friskt" relativt snabbt och det är, enligt min övertygelse, tack vare två saker: att jag sökte hjälp tidigt och att "jag hade" Åsa. Åsa agerade "spindeln i nätet" som liksom höll ihop insatserna. Jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som hade Åsa och jag tackar henne för mitt liv. Jag har förstått, efter att ha samtalat med andra drabbade på olika forum på nätet och liknande, att det är lätt att "hamna mellan två stolar" och mycket svårt att få den hjälp man behöver. Jag tänker mig att man behöver upprätta en handlingsplan för exakt hur man ska agera i såna här situationer, vilka instanser (BB, psyk, BVC, spädbarnverksamhet och liknande) som ska vara inblandade och vilka uppgifter de olika instanserna ska ha. Det är också viktigt att man begränsar antalet instanser och personal/yrkeskategorier som den drabbade ska möta.
Tror du att man inom vården bemöter dessa situationer annorlunda nu än för 15-20 år sen?
Det tror jag säkert, förhoppningsvis har kunskapen ökat. På vilket sätt kan jag dock inte uttala mig om.
Situationen för nyblivina föräldrar ser så annorlunda ut idag jämfört med när jag föddes t ex. Idag ställs det så otroligt höga krav: man ska föda snabbt, åka hem från BB så snart som möjligt, ha det städat och fint hemma, barnet ska visas upp, du ska gå på stan och amma på ett café veckan efter förlossningen och helst ska du springa ett maraton också. Det har kommit att ligga mycket prestige i det hela också. Samtidigt ska du klara dig själv och vara stark, man ska kunna och veta allt. Förr stannade man på BB i en vecka, personalen tog hand om barnen på natten, mammorna skulle vila upp sig under BB-vistelsen och fick lära sig att sköta om barnen osv.
Var det något inom vårdsituationen du skulle vilja ändra på?
Hänvisar till Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
Finns det något du skulle vilja tillägga som du inte tycker har kommit fram i mina frågor och dina svar?
Det här är mina upplevelser, någon annan i min omgivning skulle kanske beskriva situationen annorlunda.
söndag 28 december 2008
Italiensk pastagratäng
I går under vår Ensamma hemma-kväll lagade vi mat efter ett nytt recept - italiensk pastagratäng blev det! Mums, så gott det var, måste ni prova! 
Ingredienser (4 portioner)
280 gram pasta, ev glutenfri (tex gnocchi)
75 gram finhackad gul lök
100 gram grovt riven rotselleri
200 gram grovt riven morot
2 msk olivolja
150 gram rökt skinka, i tärningar
1 dl kelda lagalätt (5%-ig grädde)
2 dl finhackad bladpersilja
salt och peppar
75 gram ost 17 % fett
75 gram finhackad gul lök
100 gram grovt riven rotselleri
200 gram grovt riven morot
2 msk olivolja
150 gram rökt skinka, i tärningar
1 dl kelda lagalätt (5%-ig grädde)
2 dl finhackad bladpersilja
salt och peppar
75 gram ost 17 % fett
Sallad
100 gram isbergssallad
1 st paprika i bitar
100 gram champinjoner i skivor
1 st paprika i bitar
100 gram champinjoner i skivor
Fräs lök, selleri och morot i olja i stekpannan. Tillsätt skinka, lagalätt, persilja, salt och peppar. Blanda pasta och det stekta i en smord ugnsfast form. Strö på riven ost.Gratinera i 250 grader tills osten fått färg, det tar ca 10 minuter. Servera med sallad.
Kan tilläggas att detta är smal-mat, endast 476 kalorier per portion (om man inte tar 2,5 dl vätska då som jag gjorde, tyckte det lät så lite med 1 ynka deciliter), perfekt för mig som börjar mitt nya liv efter nyår, mer om det vid ett senare tillfälle...
Nu är trappgrinden stängd igen, toalettdörren likaså
Vi lagade mat i lugn och ro
Vi tog fram silverbesticken, de fina glasen och tände ljus
Vi åt sakta, njöt av maten i vetskap om att vi inte skulle bli avbrutna
Vi lät grinden till trappan vara öppen
Vi mös med chips och godis framför TV:n, satt ner i soffan under hela programmet
Vi behövde inte stänga av ljudet för ett ögonblick för att lyssna om det var barngråt vi hörde
Vi behövde inte stänga dörren in till badrummet
Vi spelade en runda dart utan att behöva slåss om pilarna som hamnade på golvet
Vi lät glasen och skålarna stå kvar på vardagsrumbordet, ljusfatet med stenar likaså
Vi sov hela natten, vaknade inte av stånk och stön, gick inte upp, gick inte genom hallen in till barnkammaren och stoppade inte en napp i en barnmun
Vi låg och drog oss i sängen, gick upp när vi kände för det
Vi gjorde frukost enbart till oss själva, åt den i lugn och ro med tända ljus på bordet
Jag behövde inte leta efter min hårborste i soptunnan
Det var skönt, mysigt och välbehövligt... men någonting saknades...
Nu är bebisen hemma igen, allt är som vanligt!
lördag 27 december 2008
Ensamma hemma
Idag sover Selma borta för första gången i sitt (och våra) liv. Nu var vi redo, kände att det skulle bli skönt att få vara ensamma, att bara få rå om sig själv och varandra. Det var känslan ända tills det kom till kritan och vi packade in oss i bilen och körde den korta biten till mormor - klarar vi det här?! Selma verkade tämligen oberörd över att vi lämnade henne, vinkade så glatt och sa hej då (på sitt språk)...
Studie om förlossningsdepression, del 6
Nu följer några frågor om vårdsituationen:
Hur såg vårdsituationen ut för dig?
När jag var gravid gick jag på vattengympa som leddes av barnmorskan Åsa Österberg, hon är en av fem som driver Freja Barnmorskemottagning men jobbar även på förlossningen och BB. När vi hade varit hemma i en vecka visste jag inte längre vad jag skulle ta mig till, jag mådde obeskrivligt dåligt. Jag ringde till Åsa och på så sätt fick vi en plats på special-BB samma kväll. Jag fick sömntabletter och personalen tog hand om Selma så att Claes och jag skulle få sova. Dagen därpå fick jag träffa läkare och psykiater som fastställde diagnosen post partum depression men jag trodde inte på dem - det är inte så här det är att vara deprimerad, trodde jag, utan jag är bara konstig och oförmögen att ta hand om mitt barn.
Hur uppfattade du bemötandet från vårdpersonalen?
Mycket bra - proffessionellt och stöttande.
Möttes du av oförståelse och okunskap från vården?
Nej.
Vad fick du för behandling och hur upplevde du den?
Jag accepterade behandling men försäkrade mig om att det var ofarligt att motta den även om de ställt fel diagnos vilket jag trodde. Men vid den tidpunkten mådde jag så dåligt att jag gjorde allt för att bli bra. Jag valde den mest effektiva men också den mest drastiska behandlingen nämligen ECT, elchocker. Vi låg inlagda i 11 dygn och under tiden fick jag 5 ECT-behandlingar, anti-depressiva tabletter och sömntabletter. Att våga ta steget att motta behandling var oerhört svårt och jag grät mycket, på något sätt så var det som att det då blev fastställt att jag var en knäppgök, jag var inte den jag trodde mig ha varit hela mitt liv.
Vad är din åsikt om behandling med ECT?
Jag vet inte om jag har några direkta åsikter. Det är en oerhört effektiv metod, dock inte så vanligt förekommande i behandling av förlossningsdepression. Det är en tabubelagd metod som ofta kopplas samman med galningar på gamla tidens mentalsjukhus vilket gör att de flesta reagerar när de hör talas om den.
Hur såg vårdsituationen ut för dig?
När jag var gravid gick jag på vattengympa som leddes av barnmorskan Åsa Österberg, hon är en av fem som driver Freja Barnmorskemottagning men jobbar även på förlossningen och BB. När vi hade varit hemma i en vecka visste jag inte längre vad jag skulle ta mig till, jag mådde obeskrivligt dåligt. Jag ringde till Åsa och på så sätt fick vi en plats på special-BB samma kväll. Jag fick sömntabletter och personalen tog hand om Selma så att Claes och jag skulle få sova. Dagen därpå fick jag träffa läkare och psykiater som fastställde diagnosen post partum depression men jag trodde inte på dem - det är inte så här det är att vara deprimerad, trodde jag, utan jag är bara konstig och oförmögen att ta hand om mitt barn.
Hur uppfattade du bemötandet från vårdpersonalen?
Mycket bra - proffessionellt och stöttande.
Möttes du av oförståelse och okunskap från vården?
Nej.
Vad fick du för behandling och hur upplevde du den?
Jag accepterade behandling men försäkrade mig om att det var ofarligt att motta den även om de ställt fel diagnos vilket jag trodde. Men vid den tidpunkten mådde jag så dåligt att jag gjorde allt för att bli bra. Jag valde den mest effektiva men också den mest drastiska behandlingen nämligen ECT, elchocker. Vi låg inlagda i 11 dygn och under tiden fick jag 5 ECT-behandlingar, anti-depressiva tabletter och sömntabletter. Att våga ta steget att motta behandling var oerhört svårt och jag grät mycket, på något sätt så var det som att det då blev fastställt att jag var en knäppgök, jag var inte den jag trodde mig ha varit hela mitt liv.
Vad är din åsikt om behandling med ECT?
Jag vet inte om jag har några direkta åsikter. Det är en oerhört effektiv metod, dock inte så vanligt förekommande i behandling av förlossningsdepression. Det är en tabubelagd metod som ofta kopplas samman med galningar på gamla tidens mentalsjukhus vilket gör att de flesta reagerar när de hör talas om den.
fredag 26 december 2008
Ekonomisk summering av julen 2008
Vi bestämde oss för att inte drabbas av julens köphysteri i år, ja mycket på grund av att vi inte har råd men också för vi inte ville eller orkade i år - sjukt vad mycket pengar julhandeln omsätter! Jag kände, och jag tror att jag talar även för Claes, att trevligt sällskap och gemenskap var viktigare än julklappar i år. Vi handlade julklappar till 15 barn, maxgränsen var 100 kr och en (1 st) julklapp per barn undantaget vår egen tös som fick några fler. Utöver det handlade Claes och jag tre julklappar var till julklappsspelet, dessa klappar kostade mellan 40-100 kr/st. Totaltsumman för årets julklappar landade på dryga 1200 svenska riksdaler. Tolv hundra är tolv hundra men i julklappsavseende tycker jag det är helt okej, speciellt med tankte på hur många vi handlade till. Jag tycker inte heller att vi handlade "skit" bara för handlandets skull utan det verkade som att klapparna uppskattades. Tilläggas bör att vi inte hade behövt köpa en enda för alla barn fick mer än tillräckligt ändå!
torsdag 25 december 2008
Lyckad jul
Årets julfirande är över. Julen blev lyckad - god mat, trevligt sällskap, alldeles för många julklappar, glada barn, fin gran och SNÖ! onsdag 24 december 2008
måndag 22 december 2008
Studie om förlossningsdepression, del 5
Upplever du att du fick stöd från din omgivning eller möttes du av oförståelse och okunskap?
Jag tycker jag fick väldigt bra stöd. Jag har bestämt mig för att inte skämmas över det som hände utan istället prata om det. Jag måste prata om det. Dels som bearbetning, dels för att hjälpa andra som är/kanske hamnar i samma situation. Jag tror att om alla pratade om att man faktiskt även mår dåligt (inte lika dåligt och är sjuk som jag var men) när man fått barn och allt faktiskt inte är så enbart underbart och rosensött så skulle fler må mycket bättre. Att må dåligt och i synnerhet att vara sjuk i depression är ju fortfarande tabu och lite ”hysch, hysch”, inget man talar om. Jag märkte omgående att jag är lååångt ifrån ensam, många med mig mådde dåligt i samband med att de blev föräldrar eller kände någon, eller kände någon som kände någon... Och jag vet ju nu att nästan var och varannan kotte har knaprat eller knaprar anti-dep-piller, innan visste jag ingen...
Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...
Jag tycker jag fick väldigt bra stöd. Jag har bestämt mig för att inte skämmas över det som hände utan istället prata om det. Jag måste prata om det. Dels som bearbetning, dels för att hjälpa andra som är/kanske hamnar i samma situation. Jag tror att om alla pratade om att man faktiskt även mår dåligt (inte lika dåligt och är sjuk som jag var men) när man fått barn och allt faktiskt inte är så enbart underbart och rosensött så skulle fler må mycket bättre. Att må dåligt och i synnerhet att vara sjuk i depression är ju fortfarande tabu och lite ”hysch, hysch”, inget man talar om. Jag märkte omgående att jag är lååångt ifrån ensam, många med mig mådde dåligt i samband med att de blev föräldrar eller kände någon, eller kände någon som kände någon... Och jag vet ju nu att nästan var och varannan kotte har knaprat eller knaprar anti-dep-piller, innan visste jag ingen...
Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...
söndag 21 december 2008
Måtte vi bara få vara friska på julafton!
NEJ, nu vågar jag ju knappt gå utanför dörren!!! Och jag som har några julklappar kvar att inhandla!
lördag 20 december 2008
God Jul Önskar Selma
När man har barn vill man ju självklart skicka foto med julkorten, detta foto har vi med i årets julkort!
Här följer några av de andra försöken: 
Vilken lyx!
När jag handlade julklappar igår så frågade expediten om jag ville ha varorna inslagna. Vanligtvis brukar jag svara nej, dels för att kön ska flyta (blir själv irriterad när paket efter paket ska slås in och man aldrig kommer framåt i kön) dels för att jag tycker synd om alla expediter som måste slå in så många paket under julhandeln, dom måste ju spy av att bara se ett paket när julafton sedan infaller! I år har jag dock tackat ja till att få mina paket inslagna i butiken. Jag brukar nämligen ha som tradition att slå in alla julklappar dagen innan julafton i tron om att det är mysigt och skapar julstämning, naturligvis har jag glömt hur trött jag var på eländet efter 4 paket året innan. Men inte i år, icke! Och jag måste erkänna att det känns oerhört lyxigt att komma hem och ta ur ett färdiginslaget paket ur påsen!
fredag 19 december 2008
Jag mår bra!
För en tid sedan började jag att trappa ner på min medicin, jag har nu gått från 150 mg till 100 mg, 25 mg i taget. Jag mår så bra, märker ingen skillnad alls och det gör mig så glad och lättad. Det stärker mitt självförtroende och minskar min rädsla för att en dag sluta helt med medicinen vilket ju är målet.
Kärleken gör ont!
Selma hade sin älskling Viggo här på besök igår eftermiddag. De skulle kramas så ömt och sött. Men som det lätt blir när små ska kramas så blev det lite vingligt och de båda föll omkull. Selma slog bakhuvudet i hörnkanten på TV-bänken. Fy vad skakis jag blev när jag upptäckte att hon blödde, ringde omedelbart till både Sjukvårdsrådgivningen och mamma. Sjukvårdsrådgivningen ordande så att vårdcentralen skulle ta emot oss, mamma slängde sig i bilen och kom snabbt hit, hon hade Theresa som är sjuksköterska och tvåbarnsmor med. Med hjälp av trycket från en kall och blöt handduk slutade det att blöda relativt snabbt och vi kunde se att det bara var ett pyttelitet sår. Selma blev snabbt glad och sig själv igen så det verkar ha gått bra. Men fy vad otäckt det var vid första anblicken då håret i bakhuvudet var fullt av blod och vi inte visste hur pass allvarligt (eller "icke-allvarligt") det var. Som förälder tänker man ju lätt det värsta...
torsdag 18 december 2008
Studie om förlossningsdepression, del 4
Hur påverkades din närmaste familj och dina/era vänner?
Mamma var den som tog hand om mig, fanns till hands och fixade och donade. Hon var med när jag fick behandlingarna på sjukhuset (Claes var kvar på BB med Selma) och när jag skrivits ut bodde hon hos oss den första tiden. Hon tog ledigt från jobbet. Hon mådde fruktansvärt dåligt av att se mig, sin dotter, vara så sjuk. Hon gick ner mycket vikt och sov dåligt av oron för mig och min familj. Men hon visade sig aldrig svag utan verkade alltid vara stark. Det är först i efterhand som jag förstått att hon hade det mycket jobbigt.
I min värld fanns just då bara Claes, Selma, mamma och sjukhuspersonalen så jag har svårt att säga något om hur min övriga familj och mina vänner påverkades och mådde. Naturligtvis så var de oroliga och jag tror inte att de hade tvekat en sekund om jag bett dem om hjälp. Jag antar att mamma och Claes höll dem underrättade om läget. Jag har inte heller pratat med dem så mycket om hur de upplevde den tiden eller om hur de uppfattade mig. Det kan jag sakna lite i min bearbetning. Jag har frågat några om hur de upplevde mig men inte fått några uttömmande svar, jag antar att det är för att de inte hade så mycket "med mig att göra" under den perioden (min kontakt med omvärlden var ju som sagt begränsad) eller för att de inte vet vad de ska säga, kanske inte hittar ord, kanske är de rädda för att såra? Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...
Mamma var den som tog hand om mig, fanns till hands och fixade och donade. Hon var med när jag fick behandlingarna på sjukhuset (Claes var kvar på BB med Selma) och när jag skrivits ut bodde hon hos oss den första tiden. Hon tog ledigt från jobbet. Hon mådde fruktansvärt dåligt av att se mig, sin dotter, vara så sjuk. Hon gick ner mycket vikt och sov dåligt av oron för mig och min familj. Men hon visade sig aldrig svag utan verkade alltid vara stark. Det är först i efterhand som jag förstått att hon hade det mycket jobbigt.
I min värld fanns just då bara Claes, Selma, mamma och sjukhuspersonalen så jag har svårt att säga något om hur min övriga familj och mina vänner påverkades och mådde. Naturligtvis så var de oroliga och jag tror inte att de hade tvekat en sekund om jag bett dem om hjälp. Jag antar att mamma och Claes höll dem underrättade om läget. Jag har inte heller pratat med dem så mycket om hur de upplevde den tiden eller om hur de uppfattade mig. Det kan jag sakna lite i min bearbetning. Jag har frågat några om hur de upplevde mig men inte fått några uttömmande svar, jag antar att det är för att de inte hade så mycket "med mig att göra" under den perioden (min kontakt med omvärlden var ju som sagt begränsad) eller för att de inte vet vad de ska säga, kanske inte hittar ord, kanske är de rädda för att såra? Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...
onsdag 17 december 2008
Skinkpasta med svamp
Aktuell lägesrapport
Jag: svettig och trött
Selma: helt lyrisk över allt pynt, tomtar, kulor och glitter
Claes: slappar på soffan
Granen: färdigklädd
Tomtarna: en är bragd om livet, kan ev återupplivas med hjärt-lungräddning (läs: superlim), övriga ska utplaceras
Återkommer med bilder!
Selma: helt lyrisk över allt pynt, tomtar, kulor och glitter
Claes: slappar på soffan
Granen: färdigklädd
Tomtarna: en är bragd om livet, kan ev återupplivas med hjärt-lungräddning (läs: superlim), övriga ska utplaceras
Återkommer med bilder!
Granen ska kläs!
Idag blir det jul på riktigt i vårt hem - granen ska kläs!!! Ååå, om det bara kunde bli minusgrader och falla lite snö också så att den rätta julkänslan och stämningen kan infinna sig... Men tyvärr är det väl så att de vita jularna endast kommer att finnas i våra drömmar framöver...
Skinkpasta med svamp
...ska vi äta till middag ikväll.
Ingredienser, 4 port
300 g pasta t.ex. tagliatelle
150 g rökt skinka
200 g champinjoner
1 msk Arla smör-&rapsolja
2 dl Arla Köket matlagningsgrädde
1 dl hackad persilja
1-2 pressade vitlöksklyftor
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
Gör så här:
Koka pastan enligt anvisning på förpackningen. Skär skinkan i strimlor och svampen i halvor eller skivor. Stek svampen i smör-&rapsolja i en stekpanna ca 3 min. Lägg i skinkan och låt den fräsa med. Tillsätt grädde, persilja, vitlök, salt och peppar. Låt allt koka ihop några minuter. Häll av pastavattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. Häll över såsen, rör om och servera med en sallad.
Ingredienser, 4 port
300 g pasta t.ex. tagliatelle
150 g rökt skinka
200 g champinjoner
1 msk Arla smör-&rapsolja
2 dl Arla Köket matlagningsgrädde
1 dl hackad persilja
1-2 pressade vitlöksklyftor
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
Gör så här:
Koka pastan enligt anvisning på förpackningen. Skär skinkan i strimlor och svampen i halvor eller skivor. Stek svampen i smör-&rapsolja i en stekpanna ca 3 min. Lägg i skinkan och låt den fräsa med. Tillsätt grädde, persilja, vitlök, salt och peppar. Låt allt koka ihop några minuter. Häll av pastavattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. Häll över såsen, rör om och servera med en sallad.
måndag 15 december 2008
Studie om förlossningsdepression, del 3
Hur påverkades din partner av depressionen?
I början förstod ju inte han heller vad det var frågan om. Det gjorde ju att irritation och frustration (säkert som ett resultat av oro) låg närmast till hands, "Kom igen, skärp dig nu!” "Vad fan är det med dig?” ”Det går ju skitbra"! Det blev ju så att han fick ta det största ansvaret för Selma och det var otroligt jobbigt för honom att höra mig säga att jag inte älskade henne, att vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När vi sedan fick diagnosen fastställd och jag lades in på sjukhus var det oron som hägrade, "Hur ska det gå?", "Kommer det att blir bra?" Han fick ge upp sitt eget liv för ett tag, eller vad man ska säga. Jag var sjukskriven så han fick ju vara hemma från jobbet på föräldrapenning. Fick lägga all koncentration på att finnas för mig och ta hand om Selma.
Var detta något du/ni talade öppet om?
Vi satte inte ord på det då som jag gör här ovan, men vi har alltid kunnat tala öppet om allt så jag kunde prata om hur jag jag mådde och han lyssnade. I efterhand har vi pratat en del om att han naturligtvis tyckte det var jobbigt och påfrestande men samtidigt en självklarhet. Visst förstod jag också när jag var sjuk att det var påfrestande för honom men jag kunde inte fokusera eller relatera till det just då.
I början förstod ju inte han heller vad det var frågan om. Det gjorde ju att irritation och frustration (säkert som ett resultat av oro) låg närmast till hands, "Kom igen, skärp dig nu!” "Vad fan är det med dig?” ”Det går ju skitbra"! Det blev ju så att han fick ta det största ansvaret för Selma och det var otroligt jobbigt för honom att höra mig säga att jag inte älskade henne, att vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När vi sedan fick diagnosen fastställd och jag lades in på sjukhus var det oron som hägrade, "Hur ska det gå?", "Kommer det att blir bra?" Han fick ge upp sitt eget liv för ett tag, eller vad man ska säga. Jag var sjukskriven så han fick ju vara hemma från jobbet på föräldrapenning. Fick lägga all koncentration på att finnas för mig och ta hand om Selma.
Var detta något du/ni talade öppet om?
Vi satte inte ord på det då som jag gör här ovan, men vi har alltid kunnat tala öppet om allt så jag kunde prata om hur jag jag mådde och han lyssnade. I efterhand har vi pratat en del om att han naturligtvis tyckte det var jobbigt och påfrestande men samtidigt en självklarhet. Visst förstod jag också när jag var sjuk att det var påfrestande för honom men jag kunde inte fokusera eller relatera till det just då.
söndag 14 december 2008
Namnstatistik
...är ju lite kul:
3033 har namnet Selma som tilltalsnamn/förstanamn.
21066 har namnet Frida som tilltalsnamn/förstanamn.
10405 namnet Claes som tilltalsnamn/förstanamn.
Kolla din namnstatistik här!
3033 har namnet Selma som tilltalsnamn/förstanamn.
21066 har namnet Frida som tilltalsnamn/förstanamn.
10405 namnet Claes som tilltalsnamn/förstanamn.
Kolla din namnstatistik här!
Frida Wargswärd? Frida Lyxbäck? Frida Cyklist? NEJ!
Det är inne att byta namn, i synnerhet efternamn. Hittills i år har Patent- och registreringsverket fått in 7400 ansökningar, det ena än mer tokigt än det andra - vad sägs om Brunstgnägg eller varför inte Hela Härligheten? Tack och lov godkändes inte dessa, vem vill heta det egentligen?!
Själv har jag ju också bytt efternamn i år, till följd av att jag gifte mig. Mitt tidigare efternamn bars av drygt 2200 personer, mitt nuvarande av 169 personer. Så jag behöver inte byta för att vara lite "speciell" och sticka ut. Fast det är klart det är ju inte originellt i klass med Wargswärd, Soldikt, Lyxbäck, Cyklist eller Knyckare så mitt kanske inte gills... Men är jag är nöjd ändå, utan något Wargswärd eller någon Lyxbäck.
Hur vanligt är ditt för-/efternamn? Kolla på Statistiska centralbyråns namnsajt.
Själv har jag ju också bytt efternamn i år, till följd av att jag gifte mig. Mitt tidigare efternamn bars av drygt 2200 personer, mitt nuvarande av 169 personer. Så jag behöver inte byta för att vara lite "speciell" och sticka ut. Fast det är klart det är ju inte originellt i klass med Wargswärd, Soldikt, Lyxbäck, Cyklist eller Knyckare så mitt kanske inte gills... Men är jag är nöjd ändå, utan något Wargswärd eller någon Lyxbäck.
Hur vanligt är ditt för-/efternamn? Kolla på Statistiska centralbyråns namnsajt.
fredag 12 december 2008
Studie om förlossningsdepression, del 2
Hur tog sig depressionen uttryck?
Egentligen finns det inga ord som gör upplevelsen rättvisa, ingen som inte upplevt det kan till fullo förstå. Jag kände mig till en början bara "konstig". De första dagarna på BB är väldigt svåra att beskriva, allt var bara ett stort töcken. Jag kände en total hopplöshet inför den nya livssituationen, det kändes som om vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När ska jag byta blöja, vad ska hon ha på sig? Helt banala saker. Jag förstod inte överhuvudtaget hur man kunde ha barn och jag förstod inte varför folk skaffade fler barn när de vet vilket helvete det innebär. Jag kunde inte tänka, fokusera, organisera eller någonting. Jag varken kunde äta eller sova. Allt bara flöt samman och jag visste inte hur man skulle kunna göra någonting alls när man har barn, vad gör jag om hon skriker el bajsar, man kan inte gå ut, inte passa tider eller nåt. Kunde inte ens sätta på en tvättmaskin. Jag var handlingsförlamad kan man säga. Hade konstant ångest. Stundtals älskade jag henne men mestadels gav allt som hade med henne att göra mig bara ännu mer ångest. Kunde inte minnas när hon fick mat eller ren blöja senast fast det bara kanske var en kvart sen.
Jag kände mig så otroligt lurad, jag hade sett fram emot det här så mycket och längtat efter min underbara Prick (hon kallades Pricken i magen) och så kommer det här, det här var inte Pricken för det skulle inte bli så här. Jag var arg på alla som det gick bra för och alla som var gravida. Jag hade till med ångest å deras vägnar. I efterhand har jag ju förstått att jag hade panikångest dygnet runt.
Vad som är ganska imponerande är att jag gjorde "allt rätt", precis som alla sa att jag gjorde men jag kunde bara inte tro på det. Jag tror att det var instinktivt handlande. Jag tänkte att någon gång blir hon ju arton år och kan tala för sig, det var mycket det som jag tyckte var jobbigt, att hon inte kunde prata och tala om för mig hur jag skulle sköta henne, vad det var hon ville. Jag ville inte att hon skulle bli "skadad" som människa av hur jag var så det var otroligt viktigt för mig att hon skulle känna sig trygg och älskad. Att jag var så angelägen om detta gjorde det ju naturligtvis svårare för mig.
Egentligen finns det inga ord som gör upplevelsen rättvisa, ingen som inte upplevt det kan till fullo förstå. Jag kände mig till en början bara "konstig". De första dagarna på BB är väldigt svåra att beskriva, allt var bara ett stort töcken. Jag kände en total hopplöshet inför den nya livssituationen, det kändes som om vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När ska jag byta blöja, vad ska hon ha på sig? Helt banala saker. Jag förstod inte överhuvudtaget hur man kunde ha barn och jag förstod inte varför folk skaffade fler barn när de vet vilket helvete det innebär. Jag kunde inte tänka, fokusera, organisera eller någonting. Jag varken kunde äta eller sova. Allt bara flöt samman och jag visste inte hur man skulle kunna göra någonting alls när man har barn, vad gör jag om hon skriker el bajsar, man kan inte gå ut, inte passa tider eller nåt. Kunde inte ens sätta på en tvättmaskin. Jag var handlingsförlamad kan man säga. Hade konstant ångest. Stundtals älskade jag henne men mestadels gav allt som hade med henne att göra mig bara ännu mer ångest. Kunde inte minnas när hon fick mat eller ren blöja senast fast det bara kanske var en kvart sen.
Jag kände mig så otroligt lurad, jag hade sett fram emot det här så mycket och längtat efter min underbara Prick (hon kallades Pricken i magen) och så kommer det här, det här var inte Pricken för det skulle inte bli så här. Jag var arg på alla som det gick bra för och alla som var gravida. Jag hade till med ångest å deras vägnar. I efterhand har jag ju förstått att jag hade panikångest dygnet runt.
Vad som är ganska imponerande är att jag gjorde "allt rätt", precis som alla sa att jag gjorde men jag kunde bara inte tro på det. Jag tror att det var instinktivt handlande. Jag tänkte att någon gång blir hon ju arton år och kan tala för sig, det var mycket det som jag tyckte var jobbigt, att hon inte kunde prata och tala om för mig hur jag skulle sköta henne, vad det var hon ville. Jag ville inte att hon skulle bli "skadad" som människa av hur jag var så det var otroligt viktigt för mig att hon skulle känna sig trygg och älskad. Att jag var så angelägen om detta gjorde det ju naturligtvis svårare för mig.
onsdag 10 december 2008
Flyttstäda
För en tid sedan läste jag i Bambis blogg om en urdålig flyttstädning. Jag blir så irriterad över folk som inte flyttstädar ordentligt! Men det är klart - vem bryr sig? Det är ju inte dom själva som ska bo där längre, inte deras problem, kanske märker dom nya inget... Vi hade samma problem när vi flyttade till vårt nuvarande hem. Förra lägenhetsinnehavaren sa att hon hade städat halvt ihjäl sig, sedan skyllde hon på begravningar och tidsbrist... Jag skällde ut henne och menade på att har hon inte tid att flyttstäda får hon leja någon till det (som vi gjort med lägenheten vi flyttade ifrån!) Jag kontaktade fastighetsägaren och fick närmare 2000 i ersättning från dem. Jag är skitnoga med här med flyttstädning, ens nya hem ska kännas fräscht och välkomnande, jag ska kunna lägga mig i badet omgående eller börja baka på direkten om jag så vill!!!
tisdag 9 december 2008
Desperate Housewifes
Hur kan det vara lagligt att göra så spännande slut och sen ta säsongsuppehåll?! Jag bara frågar!
Studie om förlossningsdepression
Som jag skrivit om tidigare så har jag deltagit i en studie om förlossningsdepression, tänkte dela med mig av mina svar på frågeställningarna. Inte alla på en gång dock, det blir för långt. Till viss del blir det nog upprepning av sånt jag skrivit innan men det får ni stå ut med. Nedan följer de första frågorna:
När började du märka av depressionen?
Nästan omgående efter förlossningen. Jag förstod ju inte då vad det rörde sig om men jag kände att något var "fel."
Varför tror du att du drabbades?
Jag tror att min förlossningsupplevelse utlöste "sjukdomen." Huruvida jag hade drabbats om jag fått en positiv upplevelse vet jag inte, men jag tror inte det. I övrigt tror jag ingen kan svara på varför, varken jag själv eller läkare. Jag har ingen psykisk ohälsa bakom mig.
Upplevde du några komplikationer eller svårigheter vid förlossningen?
Min förlossning gick medicinskt sett mycket bra. För mig personligen innebar den dock ett enormt trauma. Jag var öppen 5 cm när jag skrevs in, öppnade mig till 6 och därefter till 10 på mindre än en halvtimme (efter att man tog hål på hinnorna)! 5 timmar efter att jag skrivits in föddes min dotter. Det gick så snabbt och jag hade så otroligt starka och täta värkar, jag fick ingen paus eller chans till återhämtning. Jag upplevde allt som ett enda stort kaos, en enda lång, jättestark värk, jag hade det jättekämpigt, trodde jag skulle dö rent av! Detta är inte ovanligt under en förlossning men med rätt stöd kan man bli lugn och trygg vilket resulterar i en positiv förlossningsupplevelse. Jag anser inte jag fick det stödet jag behövde och att det är orsaken till min förlossningsupplevelse och således också till att jag gick i en djup förlossningsdepression. Det medicinska är viktigt under en förlossning med det känslomässiga är minst lika viktigt. Det var ingen som mötte oss vid hissen, ingen presenterade sig som "min barnmorska" och sa att "det är jag som ska vara med dig", när jag blev inlotsad i förlossningsrummet fattade jag inte att det var just en förlossningssal och att det var här jag skulle föda mitt barn. Ingen rörde vid mig på ett betryggande sätt och med lugnande verkan, ingen bekräftade mig i den rädsla jag upplevde, jag kände mig inte sedd. Jag vill understryka att detta är mina upplevelser, hur personalen var och handlade i "verkligheten" kan jag inte med säkerhet återge. Hur som helst så vet jag nu att det är otroligt viktigt för en födande kvinna att få känna sig lugn, trygg, sedd och bekräftad.
När började du märka av depressionen?
Nästan omgående efter förlossningen. Jag förstod ju inte då vad det rörde sig om men jag kände att något var "fel."
Varför tror du att du drabbades?
Jag tror att min förlossningsupplevelse utlöste "sjukdomen." Huruvida jag hade drabbats om jag fått en positiv upplevelse vet jag inte, men jag tror inte det. I övrigt tror jag ingen kan svara på varför, varken jag själv eller läkare. Jag har ingen psykisk ohälsa bakom mig.
Upplevde du några komplikationer eller svårigheter vid förlossningen?
Min förlossning gick medicinskt sett mycket bra. För mig personligen innebar den dock ett enormt trauma. Jag var öppen 5 cm när jag skrevs in, öppnade mig till 6 och därefter till 10 på mindre än en halvtimme (efter att man tog hål på hinnorna)! 5 timmar efter att jag skrivits in föddes min dotter. Det gick så snabbt och jag hade så otroligt starka och täta värkar, jag fick ingen paus eller chans till återhämtning. Jag upplevde allt som ett enda stort kaos, en enda lång, jättestark värk, jag hade det jättekämpigt, trodde jag skulle dö rent av! Detta är inte ovanligt under en förlossning men med rätt stöd kan man bli lugn och trygg vilket resulterar i en positiv förlossningsupplevelse. Jag anser inte jag fick det stödet jag behövde och att det är orsaken till min förlossningsupplevelse och således också till att jag gick i en djup förlossningsdepression. Det medicinska är viktigt under en förlossning med det känslomässiga är minst lika viktigt. Det var ingen som mötte oss vid hissen, ingen presenterade sig som "min barnmorska" och sa att "det är jag som ska vara med dig", när jag blev inlotsad i förlossningsrummet fattade jag inte att det var just en förlossningssal och att det var här jag skulle föda mitt barn. Ingen rörde vid mig på ett betryggande sätt och med lugnande verkan, ingen bekräftade mig i den rädsla jag upplevde, jag kände mig inte sedd. Jag vill understryka att detta är mina upplevelser, hur personalen var och handlade i "verkligheten" kan jag inte med säkerhet återge. Hur som helst så vet jag nu att det är otroligt viktigt för en födande kvinna att få känna sig lugn, trygg, sedd och bekräftad.
måndag 8 december 2008
Självförverkligan?
Kan man skriva så egentligen, heter det så? Det låter inte speciellt bra men jag hittar inget annat ord, vad ska man skriva istället? Vill du se ordet i sitt sammanhang så läs inlägget Barnmisshandel! nedan.
Inget syskon
Vi lägger syskonbiten på hyllan ett tag. Just nu känns det bäst så, kan inte säga direkt varför men det bara känns så... Har kommit fram till att vi just nu trivs så himla bra med att bara ha Selma att rå om. Det känns skönt att vi vet vad vi vill, det var ganska jobbigt att inte veta, som ett slags känslomässigt kaos. Jag kan ju dock inte säga hur länge vi vill vänta, vem vet det kan ju ändras snabbare än vi trott - det får framtiden utvisa helt enkelt...
söndag 7 december 2008
Bak-dag!
Idag blir det pepparkaks- och lussebullebak! Undrar hur mycket pepparkaksdeg jag kommer att käka i år?! :-)
fredag 5 december 2008
Plocka-undan-runda
Det är rätt behändigt och smidigt när barnen är små och ligger "där dom ligger". För när dom sedan börjar krypa och gå, ja då blir det andra bullar, vill jag lova!
I början gick jag och plockade undan det Selma hade röjt fram allt eftersom under dagen.
Efter ett tag slutade jag, tänkte att det åker ju fram lika fort igen, bättre att röja undan allt på kvällen istället.
När kvällen kommer nu och det är dags för plocka-undan-rundan tänker jag: "Äh, spelar roll, det åker ju ändå fram igen imorgon!"
I början gick jag och plockade undan det Selma hade röjt fram allt eftersom under dagen.
Efter ett tag slutade jag, tänkte att det åker ju fram lika fort igen, bättre att röja undan allt på kvällen istället.
När kvällen kommer nu och det är dags för plocka-undan-rundan tänker jag: "Äh, spelar roll, det åker ju ändå fram igen imorgon!"
onsdag 3 december 2008
Yrke: Doula
Nedan följer en intervju från Nio månader med Susanna Heli, ODIS-doula i Stockholmsområdet. Det är Susanna som håller i den utbildning jag går, en otroligt fantastisk och inspirerande person. Det är en lång intervju men ack så läsvärd!
Yrke: Doula
INTERVJU När Susanna skulle föda barn fick hon panik av smärtan. Efter att barnmorskan hjälpt henne andas rätt och slappna av visste Susanna vad hon ville arbeta med: Att hjälpa kvinnor i rädsla och stress att få en positiv förlossningsupplevelse.Idag är Susanna doula och stöttar blivande föräldrar inför och under förlossningen. Här berättar hon om sitt arbete och om hur doulan till exempel kan stärka förhållandet mellan de blivande föräldrarna.
Hej Susanna, hur känns det att intervjuas såhär på nätet?
Oj, det känna bra. Jag tycker att nätet är ett fantastiskt forum och där många gravida kan mötas, prata, fråga och bli bekräftade i sina tankar.
Berätta lite om dig. Vem är du?
Jag är 35 år och har två barn. Jag har varit doula i snart åtta år och har under den tiden hjälpt ett sextiotal kvinnor. Jag började som doula medan jag jobbade som undersköterska på förlossningen. I dag är jag utbildad sjukgymnast med psykosomatisk inriktning för att kunna förstå hur känslorna påverkar kroppen. Jag undervisar också på barnmorskeutbildningen om betydelsen av att stödja och stärka den födande kvinnan. Och jag håller kurser för blivande föräldrar och doulor.
Du är ju en doula. Vad katten är det egentligen? Kan du beskriva doulans roll/funktion?
Ordet doula kommer från Grekiskan och betyder fritt översatt "hjälpkvinna". Begreppet doula är etablerat i USA och England och har funnits där under många år. Doulans roll är att beskydda upplevelsen av att föda – den känslomässiga delen.
Vi är idag bra på den medicinska säkerheten under förlossningen, men mindre bra på den känslomässiga delen. Negativa känslor som panik, rädsla och ångest under förlossningen kan ha enorma känslomässiga konsekvenser för kvinnan som föder. De kan påverka livet efter förlossningen och hennes inställning till eventuella framtida förlossningar. Dessa känslor kan också påverka förlossningen direkt då extrem rädsla kan blockera kroppens förmåga att föda då de aktiverar system som kamp- eller flyktreaktionen. Det är därför viktigt att göra allt för att undvika att födande kvinnor fastnar i rädsla eller andra negativa känslor.
Doulans roll är att genom till exempel mentalt stöd, andning, avspänning och andra viktiga tekniker hjälpa och stärka kvinnor att hitta kraft och trygghet så att förlossningen blir en stärkande och positiv upplevelse. Doulan ersätter aldrig partnern, utan fungerar som ett stöd för båda. Man får inte glömma att förlossningen är en ovan situation även för partnern och det är inte alltid lätt att veta exakt vad en kvinna i förlossningsarbete behöver. Det är dessa saker som doulan är expert på.
När hörde du först talas om doulor?
Det var när jag just börjat jobba som undersköterska på förlossningen år 2000. Jag hade några vänner som deltagit i det så kallade SÖS-projektet som var en vetenskaplig utvärdering på södersjukhuset av doulor. Tyvärr kunde ej projektet slutföras men de doulor som var med bildade en egen förening ODIS (Organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige: www.doula.nu) Jag fick sedan mitt första uppdrag genom ODIS.
Hur kom det sig att du ville bli en doula? Hade du själv med en doula på din/dina förlossning/ar?
När jag själv födde barn blev jag först livrädd för smärtan och spände mig och hyperventilerade. Min barnmorska hjälpte mig då att andas på ett annat sätt och att slappna av under värkarna. Skillnaden var enorm! Jag insåg att om jag inte fått denna hjälp hade jag trott att rädslan och den paniken jag kände i början var att föda. Jag beslutade mig då för att det var detta jag ville arbeta med – den känslomässiga delen av födandet.
Jag fick höra talas om att det fanns doulor. Så fort jag haft mitt första uppdrag kände jag att det var rätt. Känslan när jag lyckades hjälpa en kvinna som var i rädsla och stress, att bryta och förändra detta, går inte att beskriva. Efter förlossningen var hon helt lyrisk över sig själv, sin styrka och den kraft hon besitter. Hennes självkänsla och självförtroende växte.
Den positiva förlossningsupplevelsen har genom åren visat sig vara helt oberoende av hur kvinnorna väljer att föda gällande smärtlindring eller andra ingrepp. Jag har därför förstått, under alla de år som jag har arbetat som doula, att födandet inte handlar om de yttre omständigheterna som smärtlindring eller annat. Utan om den inre upplevelsen av att ha varit närvarande, delaktig och haft verktyg att möta de olika känslor som kan uppstå.
Hur gick du tillväga för att bli doula? Kan vem som helst kalla sig doula eller krävs det "certifiering"?
För att bli doula krävs egentligen ingen utbildning då doulans roll är att ge stöd och inte medicinska råd. Men för att garantera att doulan genomgått någon form av utbildning har ODIS en sorts "certifiering". För att bli en så kallad ODIS-doula behöver man gå en kortare utbildning, läsa litteratur, genomföra ett prov och delta på tre förlossningar. Jag själva är ODIS-doula och anordnar numera utbildningarna i Stockholm.
Finns det manliga doulor?
Nej, inte i dagsläget vad jag känner till. Manliga doulor är ovanliga.
Är man doula på heltid, eller är man doula utöver sitt ordinarie arbete?
Det finns nog ingen som är doula på heltid i Sverige idag. Det är ett oerhört ansvar man tar på sig, med jour ibland i fem veckor och man behöver vara både känslomässigt och fysiskt närvande för den födande. De flesta doulor har därför något annat arbete eller studier.
När man pratar om doulor så reagerar en del män och kvinnor med stor tveksamhet och menar att dom inte skulle känna sig bekväma med en "okänd" person på förlossningen. Är det vanligt att du möter tveksamhet inför din roll och, om så, vad vill du säga till de som känner så och som läser detta?
Det är mycket vanligt att många reagerar så. Det känns så klart helt främmande att ha med en främmande person under något så utlämnande och privat som födandet innebär om man utgår ifrån hur det känns här och nu, i denna stund, när man inte föder. Men min erfarenhet visar att det är precis tvärtom under förlossningen. Den naturliga integritet vi har omkring oss försvinner, istället är den födande kvinnan i ett enormt behov av närhet, guidning och stöd. Hon befinner sig i en storm, där inget är sig likt och där hon behöver helt andra saker en hon kanske trodde innan förlossningen. Att vara nära känns helt naturligt och framför allt helt nödvändigt. Doulan kan säga just de där orden hon behöver höra, massera just där det är som jobbigast eller på andra sätt bekräfta henne och det som sker i hennes kropp.
Doulan ersätter som jag nämnde tidigare aldrig pappan, utan hjälper honom att hjälpa henne. Han ser hur lugn kvinnan blir och vilken skillnad doulans stöd och guidning gör och det känns helt naturligt även för honom med en person till på rummet.
Doulan är en guide även åt partnern och forskning har visat att par som har en doula med upplever sin relation som bättre och partnern som ett större stöd – än par som inte har en doula med. Jag tror att det beror på att vi idag lägger ett för stort ansvar på pappan när det gäller att veta hur man ger stöd åt en människa genom de känslomässiga skiftningar en förlossning innebär. Om inte kvinnan får det stöd hon behöver, upplever hon besvikelse och denna besvikelse riktas mot partnern. Doulans stöd stärker istället både kvinnan och mannen, vilket hjälper dem att bygga en starkare och djupare relation.
Skulle det vara onödigt med doulans stöd, är doulan tränad i att kunna läsa av situationen och kan vara i bakgrunden eller till och med lämna rummet. Hon har inget privat intresse av förlossningen, utan finns där för kvinnan och hennes partner oavsett om det innebär att vara nära och ge guidning, eller att finnas till hands men inte på rummet.
Är en doula något som alla bör ha med sig på förlossningen? Eller lämpar sig doulor mest för personer som t ex är förlossningsrädda?
Jag tror inte att alla behöver en doula, det finns par där kvinnan eller mannen inte behöver detta extra stöd, utan de stöd de kan få från sjukhuset räcker. Men många fler kvinnor behöver detta extra stöd än de som får det. Rädslan inför att föda ökar.
Det är vanligt att jag är med som doula till andragångsföderskor som har haft en negativ första förlossning. Inför första förlossningen resonerade de att det borde gå bra och att de bara ville ha med sin partner. När sedan förlossningen startade upplevde de sig chockade av styrkan i smärtan och rädslan ökade.Ingen kunde hjälp dem att bryta detta, de kände sig ensamma och förlossningen blev snabbt negativ.
Inför sin nästa förlossning väljer de därför att anlita en doula för att få den hjälp och det stöd de saknade under den förra förlossningen. Doulan hjälper också partnern att förstå vad han kan göra under förlossningen och vilken skillnad hans stöd gör för den kvinnan. På detta sätt läks den gamla upplevelsen och de kan gå vidare.
Vad händer när en gravid kvinna, eller ett blivande föräldrapar, kontaktar dig första gången? Hur går du/ni tillväga? Finns du där under hela graviditeten eller först i slutet?
Första mötet kan ske när som helst under graviditeten. Men det är nog vanligast i den första halvan av graviditeten. Ett vanligt upplägg är att man ses för ett första neutralt möte på ett fik till exempel. Då får kvinnan tid på sig att känna efter om hon upplever att just denna doula kan hjälpa henne. Personkemin är mycket viktig.
Om kvinnan vill fortsätta kontakten ses man hemma hos kvinnan eller paret för ett längre möte. Då pratar man om just deras unika önskemål, vilka hanteringstekniker som kan fungera och annat som är viktigt inför just deras förlossning. Man har regelbunden kontakt fram till förlossningen via telefon och mail.
Under förlossningen är doulan med från den stund som kvinnan upplever att hon behöver stöd. För vissa är det redan under latensfasen och för andra i slutet av förlossningen. Det styrs helt av kvinnan. Men doulan är med ända tills barnet är fött, oavsett när hon kommer in. Efter förlossningen ses man för ett avslutande möte.
Kostar det något att anlita en doula? I så fall hur mycket?
Det finns doulor som jobbar professionellt och doulor som jobbar ideellt. Om man jobbar genom ett företag ligger kostnaden mellan 4000 – 6000 kr. Om man arbetar ideellt har man oftast färre uppdrag och tar endast betalt för utlägg, taxi och övriga kostnader. Det går alltså alltid att få stöd av en doula oavsett ens ekonomiska möjligheter.
Jag själv jobbar med flera doulor i ett företag som heter doulakompaniet. I vårt företag har en doula huvudansvaret för en kvinna, men vi delar på jouren mellan två eller ibland flera doulor. Det blir då möjligt att kombinera arbetet som doula med arbete, familj och övriga åtaganden. Samtidigt får kvinnan både den personliga kontakten av en doula och säkerheten att jouren är täckt.
Har doulan något ansvar under en förlossning? Om något skulle gå fel under förlossningen, kan doulan ställas till svars?
Doula har inget medicinskt ansvar och ger inte heller några medicinska råd. Hon fokuserar enbart på den känslomässiga delen i födandet och hennes mål är att skapa en så positiv förlossningsupplevelse som möjligt. Självklart kan hon ge förslag på förlossningsställningar eller annat som underlättar förlossningen.
Upphör din roll som doula när barnet är fött, eller finns du kvar även efteråt för att hjälpa till med amning och frågor kring det här med att bli förälder?
Min roll som doula upphör efter det sista mötet efter förlossningen. Dock händer det att man ger mer stöd även efter förlossningen, om det uppstår problem. Framför allt kan man hjälpa kvinnan vidare till rätt vård eller stöd. I USA finns det efter förlossningsdoulor som hjälper till hemma och med amningen. Kanske kommer det hit också.
Vad tycker egentligen barnmorskor/förlossningsläkare om att ha dig på förlossningen?
I början var det svårare. Det handlade mycket om att gränserna inte var tydliga. Idag vet barnmorskorna att doulan inte fokuserar på det som är barnmorskans område utan att vi tillsammans kan skapa en trygg och dynamisk stämning i förlossningsrummet. Sjukvården börjar också, tack vare forskningen, förstå vilken betydelse kontinuerligt stöd har.
Kontinuerligt stöd under förlossningen är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller att minska antalet kejsarsnitt, minska antalet medicinska ingrepp, ge en positiv förlossningsupplevelse, minska längden på utdrivningsskedet och därmed djupa bristningar. Så idag tycker jag att jag nästan alltid välkomnas vänligt och att personalen ser det som en oerhörd tillgång. Det gäller i alla fall Stockholm.
Vad är doulans syn på barnmorskor/förlossningsläkare?
Många som hör talas om doulor tänker nog att det är "flummigt". Doulan känner att hon behövs för att balansera det medicinska och känslomässiga. Båda dessa komponenter är viktiga eftersom förlossningen inte är en "sjukdom" utan en frisk fysiologisk händelse. Doulan respekterar barnmorskans och läkarens kunskap, men känner också att hon kan visa och lära sjukvården något. Min upplevelse är att det är när barnmorskan, eller läkaren får "se" vad som händer, när kvinnan får det unika stödet en doula kan ge – som de blir övertygade. De kan inte alltid förklara vad som sker, men de kan se att kvinnan mår bättre och då också oftast barnet.
Tycker du att barnmorskor och förlossningsläkare inte borde behövas, eller kompletterar ni varandra med olika kunskap?
Självklart behövs barnmorskan och förlossningsläkaren. Barnmorskan unika kunskap är ett fantastiskt arv som löper långt tillbaka i tiden och som vi ska vara oerhört stolta över. Men det ena utesluter inte det andra. Doulan har som huvuduppgift att beskydda kvinnans känslomässiga upplevelse, medan barnmorskan har som sin unika kunskap att även kunna hantera det medicinska. Det är när någon oväntat uppstår som rollerna blir tydliga. Barnmorskan fokuserar på barnet och mammans medicinska säkerhet – doulan hjälper mamman och hennes partner att ta sig igenom det jobbiga, utan att lämna dem ensamma en enda sekund.
Vart vänder man sig för att kontakta en doula?
ODIS hemsida är ett viktigt forum www.doula.nu. Där kan man hitta både doulor och företag som erbjuder doulatjänster.
Denna intervju kommer att läsas av många tusen personer som funderar på att bli gravida eller som redan är gravida. Finns det något som du skulle vilja säga till alla de som kommer att läsa detta?
Ja, se inte förlossningen som en prestation som du måste klara av. Var istället öppen för att det kan bli på olika sätt och att olika känslor kan komma och gå. Var snäll mot dig själ, se varje steg du tar som en seger.Fokusera mer på den inre förberedelsen än de yttre detaljerna. Hur gör du för att handskas med rädsla? Vad behöver du för att känna dig trygg? Vilka inre hanteringsstrategier har du? Var inte främmande för att anlita en doula, även om det kan kännas främmande att ha en annan person med. Hon kan vara en viktig länk för att få kontakt med den inre kunskap som din kropp bär på. Hon kan nämligen hjälpa dig att handskas med rädslan som ofta uppstår i mötet med smärtan och som är det som kan hindra din kropp att föda.
Yrke: Doula
INTERVJU När Susanna skulle föda barn fick hon panik av smärtan. Efter att barnmorskan hjälpt henne andas rätt och slappna av visste Susanna vad hon ville arbeta med: Att hjälpa kvinnor i rädsla och stress att få en positiv förlossningsupplevelse.Idag är Susanna doula och stöttar blivande föräldrar inför och under förlossningen. Här berättar hon om sitt arbete och om hur doulan till exempel kan stärka förhållandet mellan de blivande föräldrarna.
Hej Susanna, hur känns det att intervjuas såhär på nätet?
Oj, det känna bra. Jag tycker att nätet är ett fantastiskt forum och där många gravida kan mötas, prata, fråga och bli bekräftade i sina tankar.
Berätta lite om dig. Vem är du?
Jag är 35 år och har två barn. Jag har varit doula i snart åtta år och har under den tiden hjälpt ett sextiotal kvinnor. Jag började som doula medan jag jobbade som undersköterska på förlossningen. I dag är jag utbildad sjukgymnast med psykosomatisk inriktning för att kunna förstå hur känslorna påverkar kroppen. Jag undervisar också på barnmorskeutbildningen om betydelsen av att stödja och stärka den födande kvinnan. Och jag håller kurser för blivande föräldrar och doulor.
Du är ju en doula. Vad katten är det egentligen? Kan du beskriva doulans roll/funktion?
Ordet doula kommer från Grekiskan och betyder fritt översatt "hjälpkvinna". Begreppet doula är etablerat i USA och England och har funnits där under många år. Doulans roll är att beskydda upplevelsen av att föda – den känslomässiga delen.
Vi är idag bra på den medicinska säkerheten under förlossningen, men mindre bra på den känslomässiga delen. Negativa känslor som panik, rädsla och ångest under förlossningen kan ha enorma känslomässiga konsekvenser för kvinnan som föder. De kan påverka livet efter förlossningen och hennes inställning till eventuella framtida förlossningar. Dessa känslor kan också påverka förlossningen direkt då extrem rädsla kan blockera kroppens förmåga att föda då de aktiverar system som kamp- eller flyktreaktionen. Det är därför viktigt att göra allt för att undvika att födande kvinnor fastnar i rädsla eller andra negativa känslor.
Doulans roll är att genom till exempel mentalt stöd, andning, avspänning och andra viktiga tekniker hjälpa och stärka kvinnor att hitta kraft och trygghet så att förlossningen blir en stärkande och positiv upplevelse. Doulan ersätter aldrig partnern, utan fungerar som ett stöd för båda. Man får inte glömma att förlossningen är en ovan situation även för partnern och det är inte alltid lätt att veta exakt vad en kvinna i förlossningsarbete behöver. Det är dessa saker som doulan är expert på.
När hörde du först talas om doulor?
Det var när jag just börjat jobba som undersköterska på förlossningen år 2000. Jag hade några vänner som deltagit i det så kallade SÖS-projektet som var en vetenskaplig utvärdering på södersjukhuset av doulor. Tyvärr kunde ej projektet slutföras men de doulor som var med bildade en egen förening ODIS (Organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige: www.doula.nu) Jag fick sedan mitt första uppdrag genom ODIS.
Hur kom det sig att du ville bli en doula? Hade du själv med en doula på din/dina förlossning/ar?
När jag själv födde barn blev jag först livrädd för smärtan och spände mig och hyperventilerade. Min barnmorska hjälpte mig då att andas på ett annat sätt och att slappna av under värkarna. Skillnaden var enorm! Jag insåg att om jag inte fått denna hjälp hade jag trott att rädslan och den paniken jag kände i början var att föda. Jag beslutade mig då för att det var detta jag ville arbeta med – den känslomässiga delen av födandet.
Jag fick höra talas om att det fanns doulor. Så fort jag haft mitt första uppdrag kände jag att det var rätt. Känslan när jag lyckades hjälpa en kvinna som var i rädsla och stress, att bryta och förändra detta, går inte att beskriva. Efter förlossningen var hon helt lyrisk över sig själv, sin styrka och den kraft hon besitter. Hennes självkänsla och självförtroende växte.
Den positiva förlossningsupplevelsen har genom åren visat sig vara helt oberoende av hur kvinnorna väljer att föda gällande smärtlindring eller andra ingrepp. Jag har därför förstått, under alla de år som jag har arbetat som doula, att födandet inte handlar om de yttre omständigheterna som smärtlindring eller annat. Utan om den inre upplevelsen av att ha varit närvarande, delaktig och haft verktyg att möta de olika känslor som kan uppstå.
Hur gick du tillväga för att bli doula? Kan vem som helst kalla sig doula eller krävs det "certifiering"?
För att bli doula krävs egentligen ingen utbildning då doulans roll är att ge stöd och inte medicinska råd. Men för att garantera att doulan genomgått någon form av utbildning har ODIS en sorts "certifiering". För att bli en så kallad ODIS-doula behöver man gå en kortare utbildning, läsa litteratur, genomföra ett prov och delta på tre förlossningar. Jag själva är ODIS-doula och anordnar numera utbildningarna i Stockholm.
Finns det manliga doulor?
Nej, inte i dagsläget vad jag känner till. Manliga doulor är ovanliga.
Är man doula på heltid, eller är man doula utöver sitt ordinarie arbete?
Det finns nog ingen som är doula på heltid i Sverige idag. Det är ett oerhört ansvar man tar på sig, med jour ibland i fem veckor och man behöver vara både känslomässigt och fysiskt närvande för den födande. De flesta doulor har därför något annat arbete eller studier.
När man pratar om doulor så reagerar en del män och kvinnor med stor tveksamhet och menar att dom inte skulle känna sig bekväma med en "okänd" person på förlossningen. Är det vanligt att du möter tveksamhet inför din roll och, om så, vad vill du säga till de som känner så och som läser detta?
Det är mycket vanligt att många reagerar så. Det känns så klart helt främmande att ha med en främmande person under något så utlämnande och privat som födandet innebär om man utgår ifrån hur det känns här och nu, i denna stund, när man inte föder. Men min erfarenhet visar att det är precis tvärtom under förlossningen. Den naturliga integritet vi har omkring oss försvinner, istället är den födande kvinnan i ett enormt behov av närhet, guidning och stöd. Hon befinner sig i en storm, där inget är sig likt och där hon behöver helt andra saker en hon kanske trodde innan förlossningen. Att vara nära känns helt naturligt och framför allt helt nödvändigt. Doulan kan säga just de där orden hon behöver höra, massera just där det är som jobbigast eller på andra sätt bekräfta henne och det som sker i hennes kropp.
Doulan ersätter som jag nämnde tidigare aldrig pappan, utan hjälper honom att hjälpa henne. Han ser hur lugn kvinnan blir och vilken skillnad doulans stöd och guidning gör och det känns helt naturligt även för honom med en person till på rummet.
Doulan är en guide även åt partnern och forskning har visat att par som har en doula med upplever sin relation som bättre och partnern som ett större stöd – än par som inte har en doula med. Jag tror att det beror på att vi idag lägger ett för stort ansvar på pappan när det gäller att veta hur man ger stöd åt en människa genom de känslomässiga skiftningar en förlossning innebär. Om inte kvinnan får det stöd hon behöver, upplever hon besvikelse och denna besvikelse riktas mot partnern. Doulans stöd stärker istället både kvinnan och mannen, vilket hjälper dem att bygga en starkare och djupare relation.
Skulle det vara onödigt med doulans stöd, är doulan tränad i att kunna läsa av situationen och kan vara i bakgrunden eller till och med lämna rummet. Hon har inget privat intresse av förlossningen, utan finns där för kvinnan och hennes partner oavsett om det innebär att vara nära och ge guidning, eller att finnas till hands men inte på rummet.
Är en doula något som alla bör ha med sig på förlossningen? Eller lämpar sig doulor mest för personer som t ex är förlossningsrädda?
Jag tror inte att alla behöver en doula, det finns par där kvinnan eller mannen inte behöver detta extra stöd, utan de stöd de kan få från sjukhuset räcker. Men många fler kvinnor behöver detta extra stöd än de som får det. Rädslan inför att föda ökar.
Det är vanligt att jag är med som doula till andragångsföderskor som har haft en negativ första förlossning. Inför första förlossningen resonerade de att det borde gå bra och att de bara ville ha med sin partner. När sedan förlossningen startade upplevde de sig chockade av styrkan i smärtan och rädslan ökade.Ingen kunde hjälp dem att bryta detta, de kände sig ensamma och förlossningen blev snabbt negativ.
Inför sin nästa förlossning väljer de därför att anlita en doula för att få den hjälp och det stöd de saknade under den förra förlossningen. Doulan hjälper också partnern att förstå vad han kan göra under förlossningen och vilken skillnad hans stöd gör för den kvinnan. På detta sätt läks den gamla upplevelsen och de kan gå vidare.
Vad händer när en gravid kvinna, eller ett blivande föräldrapar, kontaktar dig första gången? Hur går du/ni tillväga? Finns du där under hela graviditeten eller först i slutet?
Första mötet kan ske när som helst under graviditeten. Men det är nog vanligast i den första halvan av graviditeten. Ett vanligt upplägg är att man ses för ett första neutralt möte på ett fik till exempel. Då får kvinnan tid på sig att känna efter om hon upplever att just denna doula kan hjälpa henne. Personkemin är mycket viktig.
Om kvinnan vill fortsätta kontakten ses man hemma hos kvinnan eller paret för ett längre möte. Då pratar man om just deras unika önskemål, vilka hanteringstekniker som kan fungera och annat som är viktigt inför just deras förlossning. Man har regelbunden kontakt fram till förlossningen via telefon och mail.
Under förlossningen är doulan med från den stund som kvinnan upplever att hon behöver stöd. För vissa är det redan under latensfasen och för andra i slutet av förlossningen. Det styrs helt av kvinnan. Men doulan är med ända tills barnet är fött, oavsett när hon kommer in. Efter förlossningen ses man för ett avslutande möte.
Kostar det något att anlita en doula? I så fall hur mycket?
Det finns doulor som jobbar professionellt och doulor som jobbar ideellt. Om man jobbar genom ett företag ligger kostnaden mellan 4000 – 6000 kr. Om man arbetar ideellt har man oftast färre uppdrag och tar endast betalt för utlägg, taxi och övriga kostnader. Det går alltså alltid att få stöd av en doula oavsett ens ekonomiska möjligheter.
Jag själv jobbar med flera doulor i ett företag som heter doulakompaniet. I vårt företag har en doula huvudansvaret för en kvinna, men vi delar på jouren mellan två eller ibland flera doulor. Det blir då möjligt att kombinera arbetet som doula med arbete, familj och övriga åtaganden. Samtidigt får kvinnan både den personliga kontakten av en doula och säkerheten att jouren är täckt.
Har doulan något ansvar under en förlossning? Om något skulle gå fel under förlossningen, kan doulan ställas till svars?
Doula har inget medicinskt ansvar och ger inte heller några medicinska råd. Hon fokuserar enbart på den känslomässiga delen i födandet och hennes mål är att skapa en så positiv förlossningsupplevelse som möjligt. Självklart kan hon ge förslag på förlossningsställningar eller annat som underlättar förlossningen.
Upphör din roll som doula när barnet är fött, eller finns du kvar även efteråt för att hjälpa till med amning och frågor kring det här med att bli förälder?
Min roll som doula upphör efter det sista mötet efter förlossningen. Dock händer det att man ger mer stöd även efter förlossningen, om det uppstår problem. Framför allt kan man hjälpa kvinnan vidare till rätt vård eller stöd. I USA finns det efter förlossningsdoulor som hjälper till hemma och med amningen. Kanske kommer det hit också.
Vad tycker egentligen barnmorskor/förlossningsläkare om att ha dig på förlossningen?
I början var det svårare. Det handlade mycket om att gränserna inte var tydliga. Idag vet barnmorskorna att doulan inte fokuserar på det som är barnmorskans område utan att vi tillsammans kan skapa en trygg och dynamisk stämning i förlossningsrummet. Sjukvården börjar också, tack vare forskningen, förstå vilken betydelse kontinuerligt stöd har.
Kontinuerligt stöd under förlossningen är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller att minska antalet kejsarsnitt, minska antalet medicinska ingrepp, ge en positiv förlossningsupplevelse, minska längden på utdrivningsskedet och därmed djupa bristningar. Så idag tycker jag att jag nästan alltid välkomnas vänligt och att personalen ser det som en oerhörd tillgång. Det gäller i alla fall Stockholm.
Vad är doulans syn på barnmorskor/förlossningsläkare?
Många som hör talas om doulor tänker nog att det är "flummigt". Doulan känner att hon behövs för att balansera det medicinska och känslomässiga. Båda dessa komponenter är viktiga eftersom förlossningen inte är en "sjukdom" utan en frisk fysiologisk händelse. Doulan respekterar barnmorskans och läkarens kunskap, men känner också att hon kan visa och lära sjukvården något. Min upplevelse är att det är när barnmorskan, eller läkaren får "se" vad som händer, när kvinnan får det unika stödet en doula kan ge – som de blir övertygade. De kan inte alltid förklara vad som sker, men de kan se att kvinnan mår bättre och då också oftast barnet.
Tycker du att barnmorskor och förlossningsläkare inte borde behövas, eller kompletterar ni varandra med olika kunskap?
Självklart behövs barnmorskan och förlossningsläkaren. Barnmorskan unika kunskap är ett fantastiskt arv som löper långt tillbaka i tiden och som vi ska vara oerhört stolta över. Men det ena utesluter inte det andra. Doulan har som huvuduppgift att beskydda kvinnans känslomässiga upplevelse, medan barnmorskan har som sin unika kunskap att även kunna hantera det medicinska. Det är när någon oväntat uppstår som rollerna blir tydliga. Barnmorskan fokuserar på barnet och mammans medicinska säkerhet – doulan hjälper mamman och hennes partner att ta sig igenom det jobbiga, utan att lämna dem ensamma en enda sekund.
Vart vänder man sig för att kontakta en doula?
ODIS hemsida är ett viktigt forum www.doula.nu. Där kan man hitta både doulor och företag som erbjuder doulatjänster.
Denna intervju kommer att läsas av många tusen personer som funderar på att bli gravida eller som redan är gravida. Finns det något som du skulle vilja säga till alla de som kommer att läsa detta?
Ja, se inte förlossningen som en prestation som du måste klara av. Var istället öppen för att det kan bli på olika sätt och att olika känslor kan komma och gå. Var snäll mot dig själ, se varje steg du tar som en seger.Fokusera mer på den inre förberedelsen än de yttre detaljerna. Hur gör du för att handskas med rädsla? Vad behöver du för att känna dig trygg? Vilka inre hanteringsstrategier har du? Var inte främmande för att anlita en doula, även om det kan kännas främmande att ha en annan person med. Hon kan vara en viktig länk för att få kontakt med den inre kunskap som din kropp bär på. Hon kan nämligen hjälpa dig att handskas med rädslan som ofta uppstår i mötet med smärtan och som är det som kan hindra din kropp att föda.
Pasta med kassler- och champinjonsås
Det har vi ätit idag och det var jättegott!
300 g pasta
200 g kassler
1 liten purjolök
100 g färska champinjoner
2 tsk smör
2 1/2 dl Kelda sås Heavenly Herbs
1 krm svartpeppar
2 msk persilja
1 dl Arla Köket riven ost mager
Koka pastan. Strimla kassler och purjolök. Skiva svampen. Fräs kassler, purjolök och svamp i smör i en gryta. Häll på såsen och låt det koka upp. Krydda med peppar. Servera såsen till pastan. Strö över ost och persilja.
(Vi använde creme fraiche med örter istället för vi hittade inte sån där Heavenly Herbs-sås, det gick toppen det med!)
300 g pasta
200 g kassler
1 liten purjolök
100 g färska champinjoner
2 tsk smör
2 1/2 dl Kelda sås Heavenly Herbs
1 krm svartpeppar
2 msk persilja
1 dl Arla Köket riven ost mager
Koka pastan. Strimla kassler och purjolök. Skiva svampen. Fräs kassler, purjolök och svamp i smör i en gryta. Häll på såsen och låt det koka upp. Krydda med peppar. Servera såsen till pastan. Strö över ost och persilja.
(Vi använde creme fraiche med örter istället för vi hittade inte sån där Heavenly Herbs-sås, det gick toppen det med!)
måndag 1 december 2008
Snart är JAG doula, längtar!
Nu är det bara drygt en och en halv månad kvar till jag åker till Stockholm och går den andra delen av doula-utbildningen, jag längtar som en tok!
Jag hittade en jättebra artikel på Aftonbladet om ett par som haft en doula med sig vid sin förlossning, läs den gärna. Hur går dina och din partners tankar inför att ha med en doula? Berätta gärna!
Jag hittade en jättebra artikel på Aftonbladet om ett par som haft en doula med sig vid sin förlossning, läs den gärna. Hur går dina och din partners tankar inför att ha med en doula? Berätta gärna!
Om en gåva
Har precis läst om en otroligt fin gåva, kanske den finaste gåvan man kan få. Tänk att ha såna arbetskamrater! Jag blir näst intill rörd till tårar...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
