Bandspaghettigratäng

Jag har gjort om originalreceptet som finns i min hemkunskapsbok från högstadiet och därmed lyckats få till världens godaste bandspaghettigratäng. Inte för att jag har smakat så många andra men... ;-)

Jag går lite på känn vad gäller måtten så var inte rädd för att prova dig fram med såväl ingredienser som mängd, du heller!

Ingredienser:
8-9 nystan av bandspaghetti
margarin
1 st purjolök
2 dl crème fraiche
1½-2 dl mellangrädde
1-3 st morötter
1 st burk majs, 200 g
1 krm muskot
1 krm salt
1 krm svartpeppar
1-2 dl riven ost

Sätt ugnen på 225 grader celsius
Koka pastan enligt koktiden som anges på förpackningen
Häll av pastan och råt den rinna av väl i ett durkslag
Smält margarinet i en kastrull
Skölj, ansa och hacka purjolöken
Skala och riv morötterna
Fräs löken mjuk i margarinet på svag värme, rör om under tiden
Tillsätt crème fraiche, grädde, kryddor och hälften av osten och låt det koka upp
Häll ner den avrunna pastan i kastrullen
Blanda i de rivna morötterna och (avrunnen) majs
Smörj en ugnssäker form
Häll blandningen i formen och strö över resten av osten
Sätt formen i ugnen och låt den stå inne i ca 15 minuter till osten fått fin färg

Servera med kött, korv, kyckling och/eller en god sallad. Eller bara med lite grönsaker som på bilden nedan:

Bio och grovhångel

Man skulle kunna tro att jag inte gör annat än springer ute och ränner om kvällarna - nu har jag varit på bio igen! Har varit på bio fler gånger (2) denna vecka än vad jag normalt är på ett helt år!

Igår lämnade vi tösen hemma med mormor och begav oss in till staden för att inmundiga ett glas alkoholhaltig dryck på en trevlig pub. Vidare gick färden mot godisaffären för att införskaffa lite onyttig bioproviant och därefter bänkade vi oss i biosalongen för att beskåda den andra filmen om Arn Magnusson och Cecilia Algotsdotter, Arn - Riket vid vägens slut. Vilket mästerverk, man får bara inte missa de här filmerna! Vad jag tjöt, satt och bölade och snorade som bara den. Det fanns liksom ingen hejd på gråten så jag gick och snyftade ända till busshållsplatsen :-)

Nog för att vi satt längst bak i de så kallade "hångelsofforna" men det finns väl gränser för hur mycket man ska behöva stå ut med, namnet till trots. Paret i soffan brevid oss satt och slaskade trut filmen igenom och störde oss med sitt ihärdiga smackande. Jag vet inte vad allmänheten har för syfte med att besöka en biosalong men jag går på bio i första hand för att se på film. Kan man inte bara mysa lite under filmens gång och spara grovhånglet till efteråt?!

Mamma Mia, vilken kväll!

Igår kväll bjöds jag på en underbar kväll utav mina vänner, en liten mö... eller förresten "fru-hippa" måste det ju ha varit eftersom jag faktikskt redan är fru, jag "glömde" ju att berätta att Claes och jag också skulle gifta oss på Selmas dop ;-) Det blev en lugn (som fru och mor kan man ju faktiskt inte bete sig hur som helst) men ack så trevlig tillställning, god mat och dryck på fin restaurang och avslutning med bio. Vi såg Mamma Mia, vilken underbar film! Satt med ett leende på läpparna filmen igenom, det var ohyggligt svårt att inte ryckas med allt för mycket, ställa sig upp och brista ut i sång och dans! Tur att jag klarade mig någe så när, i annat fall hade väl folk trott att man var galen - man kan väl inte släppa loss hur som helst bland folk heller? Jag menar, det räcker ju med att man sätter sig bredvid någon annan på bussen fast att det finns andra platser, för att folk ska tycka man är lite konstig...

Hur som helst så hade jag en fantastisk kväll! Det kändes så oerhört lyxigt att få klä upp sig lite och umgås med goda vänner utan att bli avbruten av barnskrik och bajsiga blöjor.

TACK så jättemycket,

Josefine, Jenny, Mia och Frida!

Selmas nya favorit!

Trebarnsmor för en natt

Som synes så överlevde vi gårdagen och natten, det gick utan större problem bortsett från lite sömnbrist! ;-) Men jag måste säga att efter att ha varit trebarnsmor, om än bara på låtsats och i ett ensakta litet fjuttigt dygn, så beundrar jag alla som har mer än ett barn att mätta med mat och kärlek. Det är sannerligen inte den lättaste vägen att ta sig igenom livet på. Dock den mysigaste kanske, mig har det då inte avskräckt från att ge Selma syskon ;-) Lilla Sigge roar sig i det temporära babygymmet som jag knåpade ihop med hjälp utav Selmas matsol och en liten mobil med färgglada djur Alice antecknar i protokollet när vi spelar Yatsi Innan Alice och Sigrid kom var Selma och jag ute hos pappa/morfar och Sofia, Selma tog en sväng med sin lära-gå-vagn, helt klart nya favvo-prylen!

Fullspäckad dag idag

Idag blir det fullt upp - Claes jobbar och jag och Selma håller på att göra oss i ordning för att åka ut till pappa/morfar och Sofia för att äta lunch. I eftermiddag kommer Alice och lilla Sigrid hit och ska sova över natt. Vi ska alltså få prova på hur det är att vara tre-barnföräldrar! Får se om vi överlever! :-) Det gör vi förhoppningsvis, ska bli kul, lite av en utmaning!

Retrobebis

I min mössa från 80-talet, retro och rätt!

Lyckan är total,

nya IKEA katalogen är här! Ja, ja, jag vet att de flesta redan tjuvkikat i den på nätet, det har väl jag med gjort, så det så! Men inget går faktiskt upp emot när den "riktiga" katalogen, dvs pappersupplagan, dimper ner i brevlådan.

Tog på dottern galonbrallorna, satte pluggen (nappen) i mun och placerade henne i kattlådan där hon kan roa sig i evigheter. Själv bänkade jag mig brevid på en bänk (*hi, hi*) med den underbara katalogen och en god chokladbar och förlyttade mig till drömmarnas land.

Säg den lycka som varar för evigt, för mig varade den i 5 minuter. Selma bestämde sig då för att absolut inte vilja ha nappen i munnen utan istället doppa den i och leka med den i sanden. Allt annat hon kunde hitta så som sand, sten, pinnar, ruttna vinbär, gräs, löv och dylikt skulle däremot stoppas i matintaget...

Selma ska få syskon!

Om Katie Holmes är gravid med den här magen så måste jag vara mega-preggo, sjulingar minst, kanske rent av åtta bebisar!

Vad önskar DU att du visste hände EFTER förlossningen?

Ovanstående rubrik finns på en av trådarna i FL:s forum. Mitt svar lyder som följer:

-att man faktiskt FÅR känna att man behöver landa lite innan man tar upp bebis på bröstet, att man känner sig redo, om det så tar 1 sekund eller 10 minuter

-att det är NORMALT att känslorna inte kommer på en gång, att det inte oftast är kärlek vid första ögonkastet utan att kärleken växer sig stark med tiden. Att man inte ska vara rädd för "konstiga" tankar så som: Jag ångrar mig, Jag vet ingenting, Jag klarar inte det här, Jag vill ha tillbaks mitt gamla liv, Är det här verkligen mysigt? osv...

-att man sällan får höra om det jobbiga och svåra, utan oftast bara bjussas på solskenshistorier om hur rosensött och underbart allt är att få barn

-att det blir bättre med tiden

-att det är underbart att va förälder när man lärt känna sitt barn och kärleken är långt mer stark än vad Karl-Alfred nånsin kommer att bli... ;-D

Vad önskar du att du visste hände efter förlossningen?

Pott-introducering

Selma har fått en urtjusig nyckelpige-potta av gudmor Lena och Kalle så nu har vi "pottränat" i några veckor. Vi har absolut inga krav eller större ambitioner, det är hon för liten för än så länge tycker jag. Vi gör det mest för att hon ska vänja sig vid pottan, veta att den finns och vad den används till, tycka att det är trevligare att uträtta sina behov där i stället för i blöjan. Hon får vara mycket utan blöja när vi är hemma för att hon ska bli medveten om att hon kissar/bajsar och märka att det blir blött/kladdigt när hon gör det. Att dagens blöjor är så effektiva är största anledningen till att blöjperioden numera är så lång.

Jag försöker lära mig hennes signaler, köra lite "Elimination Communication", EC. Men det är inte så lätt, hon är ju van vid blöjan och vi har ju typ "lärt" henne att det är i blöjan man kissar och bajsar, det har ju varit naturligt för henne i 8 månader. Med tanke på det så kanske hon inte ens signalerar när hon är nödig längre men jag försöker i alla fall. Om inte annat så kan jag/vi ju försöka lära in hennes kiss-och-bajs-mönster. Kisset är inte så himla lätt, tycker hon kissar lite närsom, inte så konstigt kanske, jag menar det gör jag med. Bajset däremot är lite lättare för det syns allt som oftast på henne när hon börjar ta i. Jag har märkt att hon ofta bajsar under eller strax efter frukost så då är hon utan blöja och när jag märker att hon börjar ta i så tar jag henne till pottan och många gånger så bajsar hon också då. Jag tycker ju att det borde vara mycket trevligare, skönare och fram för allt, lättare att bajsa på pottan jämfört med i blöjan.

Rendition

Igår kväll tände vi ljusen i ljuskronan ovanför vardagsrumsbordet och bänkade oss i soffan för att titta på Rendition. Jag var skeptiskt till en början men ville snart inte sluta titta. En hemsk men mycket sevärd film, väldigt fängslande, se den!

http://www.youtube.com/watch?v=IaK-HKIdv1E

Vikthysteri

Vikthysteri, vikthysteri, vikthysteri - tack och lov att den finns! Ty annars skulle vi ju inte ha några löpsedlar och ack vad tunna kvällstidningarna skulle vara, kan inte vara lätt att fylla en hel tidning med notiser om det lilla som händer och sker i vår vida värld. Hur skulle vi klara oss utan att få läsa om den senaste dieten som gör större underverk och dessutom på mycket kortare tid, än de 999 som det skrivits om tidigare. Stackars oss som inte skulle ha nån mall att rätta oss efter, inget ouppnåligt att sträva efter. Vad dåligt vi skulle må av att behöva lägga tid och energi på annat. Jag tyckte t ex att det var oerhört intressant att läsa om Paris Hiltons senaste diet bestående av ett (1) russin och två (2) jordnötter, dock föredrar jag nog J.Los två (2) russin och en (1) vindruva!

Skämt å sido, i en diskussionsgrupp på Familjeliv är dagens ämne Vikthysteri. Jag har inte så mycket att säga om den hysterin då jag oftast bläddrar förbi de sidorna i kvällstidningarna. Det blir ju lite vad man gör det till, visst skulle jag behöva gå ner mina mamma-kilo (och helst några till för den delen) men jag kan inte påstå att vikthysterin bekommer mig så till den grad att den påverkar min vardag och mitt leverne. Jag tror inte heller på några mirakelkurer. Jag tror på bra kost och motion.

Det viktigaste är enligt min mening, att man är nöjd med sig själv, såvida vikten inte är dirket ohälsosam så klart. Jag kan inte påstå att jag är nöjd med min nuvarande vikt men jag har insett att så länge jag inte har någon motivation och karaktär att göra något åt den, måste jag acceptera hur jag ser ut. Sen jag fick barn är det så mycket annat i livet som är viktigare än just vad vågen visar. Det finns andra saker som jag prioriterar att lägga min tid på hellre än att gå runt och vara "onöjd" med mig själv. Det är t ex viktigare för mig att förmedla till Selma att hon duger, att hon är älskad för den hon är och att hon är vacker precis som hon är. Jag vill ge henne ett starkt självförtroende och en sund självbild. Första steget är då att se till att man själv kan stå för det man vill förmedla, ty det är svårt att ge någonting som man inte själv innehar...

Riktiga skor

Idag var vi och köpte Selmas första "riktiga" par skor! Med riktiga menar jag såna med riktig, ordentlig sula, innan har hon bara haft babyskor. Men nu är lillan stor (större), leker ju i sandlådan och vill va ute och gå med lära-gå-vagnen så nu tyckte vi det var dax för ett par riktiga skor. Har man inte gått i ett par skor innan så är det sannerligen inte det lättaste att göra, lite klumpigt såg det ut och hon snubblade på sina fötter några gånger. Inte så konstigt kanske med tanke på att skorna nog är några storlekar för stora men det fanns inga i mindre storlek, kanske inte är tänkt att 8-månadersbebisar (hon är faktiskt inte 9 mån förrens om en (1) vecka!) ska ha riktiga skor, vad vet jag...

Min lilla bebis blir SÅ stor SÅ snabbt! Riktiga skor och allt... Och idag tog hon sitt allra första steg. Det var ett pytte-steg men det VAR ETT STEG!!! Tänka sig, när jag gick igenom kläder innan hon föddes kändes storlek 74-80 sååå avlägset, "så stor ska inte min lilla bebis bli, åtminstone inte på några år"... Och nu har hon RIKTIGA SKOR!!!

Paprika-kyckling

Måste säga att det är otroligt skönt att ha en man som tycker om att laga mat. Igår åt vi så god middag, jag kan bara inte låta er gå miste om detta!

2 kycklingfiléer
1 purjolök
1 grön paprika
1 röd paprika
1 vitlökslyfta
dijonsenap
4 dl vatten
2,5 dl matlagningsgrädde
soja
1 hönsbuljongtärning
maizena eller redning
salt
vitpeppar

Skär kycklingen i bitar och stek. Hacka purjo- och vitlöken och skär paprikorna i lagom stora bitar, ha i detta när kycklingen är genomstekt. Ha i dijonsenap, vatten och grädde. Färgsätt med soja. Ha i buljongtärningen och rör ner maizena/redning till önskad konsistens. Krydda med salt och peppar. Låt koka på svag värme i 10-15 minuter. Servera med ris och en god sallad.

Det är ett eget-påhittat recept så måtten är tagna lite på känn. Prova dig fram vad just du gillar bäst; mer kyckling, mindre vätska, kanske lite grönpeppar i, låt fantasin flöda! Smaklig måltid! (Lämna gärna en kommentar och berätta vad du tyckte)

Lördag 9 aug 2008

Det är sent, klockan har passerat midnatt så egentligen är det den 10:e. Tillhör dock skaran som inte tycker att den nya dagen börjat förrens jag sovit. Idag har det varit en lugn hemmadag för familjen. Blev en tur till den där jäkla kattlådan igen. Jag lägger mig, ger upp, slutar kämpa emot - tjejen gillar't ju!!! Och det känns faktiskt som att man bara inte kan beröva sitt barn sandlåde-leken, den tillhör ju liksom barndomen på nåt sätt!

På kvällen när lill-fian somnat bänkade vi oss framför TV:n med chips och godis och beskådade Forgetting Sarah Marshall. Den var faktiskt bra, underhållande och skön slappar-film som bjöd på en hel del skratt.

Så här kan man också äta ris...

Vilda bebin...

...det är min bebis det... och kanske de flesta andra 8-månadersbebisar också för den delen! Selma och jag var ju som sagt nere på stan i dag och fikade med några mammor och tillhörande bebisar ur föräldragruppen. Vi kunde konstatera ganska snabbt att det inte längre är som för några månader sedan då bebisarna låg sött i famnen, nu för tiden är det mer som att försöka tygla ett otämjt vilddjur! Nästa gång blir det en hemma-hos-fika så att bebisarna kan gå bärsärkargång bäst de vill.

När vi kom hem invigde vi galonbrallorna och gjorde premiär i sandlådan, min stora förtret till trots! Jag HATAR sandlådor, bland det äckligaste jag vet, känns som att barnen leker i en enda stor kattlåda. Det som bar mig mest emot med att skaffa barn var just sandlådor... och magsjuka... Men, men det är väl bara att vänja sig antar jag, kanske preparera med lite handsprit och maskmedel... Nån som vet om kognitiv beteendeterapi funkar på sandlåde-fobi?!

Akta dig för att bli gammal

Jag blir både arg och ledsen när jag ser detta: http://anytime.tv4.se/webtv/?progId=651085

Hur mycket ska man egentligen spara in på äldre människor? Jag tycker att gränsen är nådd för länge sen! Det är som att äldre människor inte är något värda, de ska bara förvaras till de slutar belasta övriga samhället. För det känns verkligen som att politiker bara ser äldre människor som en belastning, som en börda som slukar pengar, pengar de hellre vill lägga på något viktigare än människor som ändå snart ska lämna jordelivet och skatteplikten.

Är det något det ska statsas pengar på så är det väl äldre, att ge människor en värdig sista tid. Jag tycker så otroligt synd om dessa äldre människor, vars kanske enda sociala kontakt är den dagliga matleveransen, som nu ska få hem kalla matlådor för en hel vecka. Var finns värdigheten i det?! Är det inte nog att inte kunna laga sin egen mat själv, att inte ha nån att sitta mittemot vid köksbordet, ingen som frågar hur det smakade! Jag blir så ledsen...

Iglar som botemedel

Läget för dagen:

Selma får sin tredje tand, jag håller på att bli galen!

Med en unge som klänger sig fast vid en likt en igel och som med ett illvrål visar tydligt att denna inte gillar att behöva lämna värddjurets famn ens för en (1) sekund, är det lätt hänt! (Hängde ni med i evighetsmeningen?!) Såna dagar vill man bara kasta in handduken, trycka på pausknappen, ta en time out, försvinna en sekund, lämna plan för halvleksvila... what ever!

Botemedlet är en otroligt söt bebis som tittar på en med stora tårfyllda ögon, stäcker sina armar och säger mam-mam!

Biverkningarna är att mamma-hjärtat börjar slå livligt, man överöses av kärlekskänslor och kan inte hejda sig utan lyfter upp bebisen. Synd bara att det är igeln som sitter inne med botemedlet...

Älskade unge

Marodören Selma...

...har i dag lyckats:

-ta sönder en väckarklocka
-riva en toalettpappersnutt i mikroskopiskt små bitar, tur att munnen var igenpluggad av "bappis" (nappen)
-ha sönder ett videoband
-slita bort knapparna från ett tangentbord
-söndersmula dagens reklamhög

Ååå, vad jag älskar min tös!

Tänk...

...vad fort tiden går, jag kan inte fatta. Jag tycker inte det var länge sedan hon låg så här i sitt gym och pratade med Skalman:

Nu är hon drygt åtta månader och idag släppte hon taget och stod själv i några sekunder! Tiden går så fort...

Så fruktansvärt!

Jag börjar nästan gråta när jag läser det här, så sorgligt! Mitt i allt elände tycker jag att det är så fint att de hann gifta sig, att "de fick varann." Men å andra sidan hade de kanske levt idag om de inte hade gift sig just då eller åkt någon annanstans på bröllopsresa... Det känns fel att använda ordet bra i det här fallet, men jag kan känna att det var skönt att de gick bort båda två, nu är de tillsammas i alla fall. För fy vad hemskt det måste va att vara den överlevande när nåt sånt här händer, jag kan inte ens förställa mig...

Det är inte så jäkla lätt att va förälder

När vi väntade Selma så gick vi på föräldraförberedande "kurs" på mödravårdscentralen. Barnmorskan som ledde kursen sa något mycket klokt: "Föräldraskapet är det viktigaste ledarskapet i världen, och ändå så pratas det så lite om det."

Att vara förälder är banne mig inte lätt alla gånger. Det inget man bara föds till att vara bra på. När man är gravid så orar man sig ständigt för att något ska gå fel eller att barnet inte ska vara friskt, när man sedan är förälder handlar oron i stället om hurvida man gör rätt eller fel, att man handlar rätt och tar rätt beslut.

Jag anser att mina föräldrar har "lyckats" med mig. Många gånger har jag undrat vad som gjort att just de lyckats, vad är det som gör att andra lyckas sämre? Jag menar, mina föräldrar är ju inte några superföräldrar eller perfekta på något sätt. Selma har inte valt att komma till oss, det är vi som valt att skaffa henne. Jag anser att man som förälder har ansvar för sitt föräldraskap. När jag var gravid så lovade Claes och jag oss själva (och Pricken i magen) att vi regelbundet skulle stanna upp och reflektera över vårt föräldraskap, att vi skulle rannsaka oss själva, prata om vad vi gör bra och vad vi kan göra bättre samt se till att vi "drar åt samma håll" så att säga. Det tror jag är mycket sunt, det är nog lätt att man annars bara "kör på", att man blir hemmablind och inte märker om det skulle börja spåra ur.

Barnmorskan frågade oss om våra föräldrar varit perfekta under vår uppväxt. Alla var överens om att så självklart inte var fallet. "Nej, precis, men det gick ju ganska bra ändå!" sa hon då. Vi drog på smilbanden. Att vara perfekt som förälder anser jag, och säkert många med mig, vara ouppnåligt. Men ju mer man pratar om sitt föräldraskap det desto bättre kan man bli, om än man aldrig kan bli "fullärd."

I vår kommun anordnas olika familjeprogram. Jag funderar på att delta för just få chansen att tänka och reflektera över föräldraskapet, att få diskutera vardagliga föräldra-barn-situationer och olika sätt att hantera dem. Jag älskar Selma så oerhört mycket, jag känner mig så lyckligt lottad som får vara just hennes mamma och jag vill vara en så bra förälder som jag bara kan för henne. Men hur lätt är det egentligen att bli bättre om inte stannar upp, reflekterar och rannsakar?

Lätt limechokladkaka

Choklad är ju (vilket ni redan vet) min stora passion! Fick låna en HEL BOK om kladdkakor av Jenny, lyckan är total! Eftersom det är länge sedan jag tipsade om ett recept, tänkte jag nu bjuda på ett recept på just kladdkaka. Jag har inte hunnit baka själv ännu men Jenny lovordade den här:

Ingredienser:
3 ägg
2 ½ dl strösocker
1 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
3/4 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
250 g Kesella lätt
rivet skal av 1 lime

Smörj och bröa en form med löstagbar kant. Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Blanda mjöl, bakpulver, kakao, vaniljsocker och salt och rör ner blandningen i äggsmeten. Tillsätt därefter Kesella och finrivet limeskal. Häll smeten formen och grädda i 200 grader celsius i 15-20 minuter beroende på hur kladdig du vill ha den. Låt kakan svalna. Garnera gärna med skivad lime och florsocker och servera med en klick grädde.

I boken fanns också ett recept på något så tokigt som chokladpaj, visste inte ens att man kunde göra paj på choklad! Det receptet kanske Jenny kan bjuda på i sin blogg, eller vad säger du Jenny? ;-)

Älska ditt barn

Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar,

det slutar älska sig själv

Det ska börjas i tid

Bästisarna Selma och Vanna hänger i baren

Onödig överkonsumtion?!

Många menar att lycka inte kan köpas för pengar men jag är tveksam, dom hjälper i alla fall en BRA bit på vägen! Detta finner jag dock inte ens ord för...