Studie om förlossningsdepression, del 4

Hur påverkades din närmaste familj och dina/era vänner?
Mamma var den som tog hand om mig, fanns till hands och fixade och donade. Hon var med när jag fick behandlingarna på sjukhuset (Claes var kvar på BB med Selma) och när jag skrivits ut bodde hon hos oss den första tiden. Hon tog ledigt från jobbet. Hon mådde fruktansvärt dåligt av att se mig, sin dotter, vara så sjuk. Hon gick ner mycket vikt och sov dåligt av oron för mig och min familj. Men hon visade sig aldrig svag utan verkade alltid vara stark. Det är först i efterhand som jag förstått att hon hade det mycket jobbigt.

I min värld fanns just då bara Claes, Selma, mamma och sjukhuspersonalen så jag har svårt att säga något om hur min övriga familj och mina vänner påverkades och mådde. Naturligtvis så var de oroliga och jag tror inte att de hade tvekat en sekund om jag bett dem om hjälp. Jag antar att mamma och Claes höll dem underrättade om läget. Jag har inte heller pratat med dem så mycket om hur de upplevde den tiden eller om hur de uppfattade mig. Det kan jag sakna lite i min bearbetning. Jag har frågat några om hur de upplevde mig men inte fått några uttömmande svar, jag antar att det är för att de inte hade så mycket "med mig att göra" under den perioden (min kontakt med omvärlden var ju som sagt begränsad) eller för att de inte vet vad de ska säga, kanske inte hittar ord, kanske är de rädda för att såra? Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...