Studie om förlossningsdepression, del 2

Hur tog sig depressionen uttryck?
Egentligen finns det inga ord som gör upplevelsen rättvisa, ingen som inte upplevt det kan till fullo förstå. Jag kände mig till en början bara "konstig". De första dagarna på BB är väldigt svåra att beskriva, allt var bara ett stort töcken. Jag kände en total hopplöshet inför den nya livssituationen, det kändes som om vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När ska jag byta blöja, vad ska hon ha på sig? Helt banala saker. Jag förstod inte överhuvudtaget hur man kunde ha barn och jag förstod inte varför folk skaffade fler barn när de vet vilket helvete det innebär. Jag kunde inte tänka, fokusera, organisera eller någonting. Jag varken kunde äta eller sova. Allt bara flöt samman och jag visste inte hur man skulle kunna göra någonting alls när man har barn, vad gör jag om hon skriker el bajsar, man kan inte gå ut, inte passa tider eller nåt. Kunde inte ens sätta på en tvättmaskin. Jag var handlingsförlamad kan man säga. Hade konstant ångest. Stundtals älskade jag henne men mestadels gav allt som hade med henne att göra mig bara ännu mer ångest. Kunde inte minnas när hon fick mat eller ren blöja senast fast det bara kanske var en kvart sen.

Jag kände mig så otroligt lurad, jag hade sett fram emot det här så mycket och längtat efter min underbara Prick (hon kallades Pricken i magen) och så kommer det här, det här var inte Pricken för det skulle inte bli så här. Jag var arg på alla som det gick bra för och alla som var gravida. Jag hade till med ångest å deras vägnar. I efterhand har jag ju förstått att jag hade panikångest dygnet runt.

Vad som är ganska imponerande är att jag gjorde "allt rätt", precis som alla sa att jag gjorde men jag kunde bara inte tro på det. Jag tror att det var instinktivt handlande. Jag tänkte att någon gång blir hon ju arton år och kan tala för sig, det var mycket det som jag tyckte var jobbigt, att hon inte kunde prata och tala om för mig hur jag skulle sköta henne, vad det var hon ville. Jag ville inte att hon skulle bli "skadad" som människa av hur jag var så det var otroligt viktigt för mig att hon skulle känna sig trygg och älskad. Att jag var så angelägen om detta gjorde det ju naturligtvis svårare för mig.