Jag kunde inte älska min dotter

En liten klump i halsen. Hjärtat slår något hårdare. Jag minns.

Jag läser om Tina som liksom jag drabbades av förlossningsdepression.

Min berättelse finns att läsa här.

Om känslor efter en förlossning

Idag har jag samtalat länge och väl med en kvinna som var så rädd för att tala om sin förlossning, hon ville bara förtränga den. Inte bra, tänkte jag och jag vet inte vad jag sa eller gjorde men helt plötsligt så pratade vi alla fall om just det som kändes så jobbigt. Hon hade inte känt någon oro eller tvivel på sig själv innan förlossningen men allt eftersom förlossningen fortskred och smärtan tilltog blev hon rädd och kände att hon tappade hon kontrollen. Den enorma kraft som tar över i kroppen vid en förlossning blev övermäktig och gjorde att hon fick panik. När hon sedan fick upp barnet på bröstet hade hon inte känt någon som helst glädje eller ögonblicklig kärlek, hon hade bara velat ha bort barnet.

Hon kände sådan enorm skuld och skam över dessa känslor, hon vågade in prata av rädsla för att bli dömd, att någon skulle ta barnet, att hon inte hade någon rätt till barnet eftersom hon känt som hon gjort. Samtidigt kände hon sig så otroligt lurad - det var ju inte så här det skulle vara! Att föda skulle göra ont men det skulle inte kännas "så här" och att få upp barnet på bröstet skulle ju vara det lyckligaste ögonblicket i livet!

Just det här med att inte få uppleva den ögonblickliga kärleken, att känna sig lurad och som att man är dålig på att föda barn var några av sakerna vi pratade om. För mig var det som lyssna till mig själv, jag sa precis samma saker när jag var nybliven mamma och mådde dålig. Jag blir så ledsen över att nyblivna mammor ska behöva dras med skam och skuld över sin känslor, att man ska behöva tro att man ensam och onormal. Samtidigt blir jag "glad" över att jag ytterligare en gång fått det bevisat att jag inte gick igenom det jag gjorde för ingenting. För efter vårt samtal kände sig kvinna bättre till mods, även om hon kommer behöva höra att hon inte är ensam både en och två gånger till så fick hon lätta sitt hjärta, må lite bättre. Ju tidigare man kan prata, älta och bearbeta desto bättre. Som jag sagt tidigare: kan jag med mina erfarenheter hjälpa en enda kvinna så är jag nöjd. Då får mina erfarenheter liksom en mening, då kommer det något postivt ut av allt det onda, kanske finns det en mening med att just jag drabbades...

Det är så otroligt viktigt att våga prata om sina tankar och känslor som nybliven mamma, att inte stänga dem inne. Åh, vad jag önskar att alla bara visste att de inte är ensamma eller onormala!

Ett halvt piller om dagen

Nu är jag nere på ynka 25 mg av min medicin och har varit så en tid. Tänk att jag ätit så mycket som 150 mg om dagen och nu inte märker någon skillnad trots jag trappat ner så mycket! Jag är så otroligt glad. Även om jag kunnat acceptera att jag äter anti-depressiv medicin och valt att inte skämmas för det så måste jag säga att det känns skönt i hjärtat att jag förmodligen klarar mig galant utan den nu - att jag kan vara lycklig, glad och fungera som människa helt av mig själv liksom! Underbart!

Det funkar!

Jag är nu nere på 75 mg av medicinen och det funkar utmärkt (än så länge - peppar, peppar ta i trä.) 75 mg innebär en halvering, gissa om jag är glad!

En värmande kommentar

"Hej! Har läst det du skrivit här och läste även reportaget i corren. Måste säga att du är stark som berättar. Tycker det nämns allt för lite att man kan känna såhär efter förlossning, därför var det du gjorde kanon. Jag hade eter förlossning i okt känsan att jag inte ville ha mitt barn och har nu även en lättare depression Utifrån detta så kändes det extra skönt att via familjeliv hitta din blogg och läsa. Lycka till med din utbildning!"

Ovanstående kommentar fick jag igår utav Lindamarie. Den värmer oerhört och gör mig rörd. Det är ju till stor del därför jag gör detta, som jag sagt tidigare - kan jag hjälpa bara en enda liten människa så är jag nöjd. Jag önskar verkligen ingen annan det jag upplevde. Att det jag skrivit och delat med mig av kunnat ge Lindamarie en känsla av lättnad gör att det är värt det, på så sätt gick jag inte igenom det jag gjorde helt förgäves.

Studie om förlossningsdepression, del 7 (sista delen)

Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
När jag var som sämst var det sjukhusvård som gällde. Detta skulle följas upp av samtal med personal inom psykiatrin samt kontakt med spädbarnsverksamheten. Problemet var bara det skulle dröja innan dessa insatser skulle komma igång. När det sedan blev aktuellt mådde jag så pass bra att jag inte kände något behov av dem.
Jag blev "friskt" relativt snabbt och det är, enligt min övertygelse, tack vare två saker: att jag sökte hjälp tidigt och att "jag hade" Åsa. Åsa agerade "spindeln i nätet" som liksom höll ihop insatserna. Jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som hade Åsa och jag tackar henne för mitt liv. Jag har förstått, efter att ha samtalat med andra drabbade på olika forum på nätet och liknande, att det är lätt att "hamna mellan två stolar" och mycket svårt att få den hjälp man behöver. Jag tänker mig att man behöver upprätta en handlingsplan för exakt hur man ska agera i såna här situationer, vilka instanser (BB, psyk, BVC, spädbarnverksamhet och liknande) som ska vara inblandade och vilka uppgifter de olika instanserna ska ha. Det är också viktigt att man begränsar antalet instanser och personal/yrkeskategorier som den drabbade ska möta.

Tror du att man inom vården bemöter dessa situationer annorlunda nu än för 15-20 år sen?
Det tror jag säkert, förhoppningsvis har kunskapen ökat. På vilket sätt kan jag dock inte uttala mig om.

Situationen för nyblivina föräldrar ser så annorlunda ut idag jämfört med när jag föddes t ex. Idag ställs det så otroligt höga krav: man ska föda snabbt, åka hem från BB så snart som möjligt, ha det städat och fint hemma, barnet ska visas upp, du ska gå på stan och amma på ett café veckan efter förlossningen och helst ska du springa ett maraton också. Det har kommit att ligga mycket prestige i det hela också. Samtidigt ska du klara dig själv och vara stark, man ska kunna och veta allt. Förr stannade man på BB i en vecka, personalen tog hand om barnen på natten, mammorna skulle vila upp sig under BB-vistelsen och fick lära sig att sköta om barnen osv.

Var det något inom vårdsituationen du skulle vilja ändra på?
Hänvisar till Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?

Finns det något du skulle vilja tillägga som du inte tycker har kommit fram i mina frågor och dina svar?
Det här är mina upplevelser, någon annan i min omgivning skulle kanske beskriva situationen annorlunda.

Studie om förlossningsdepression, del 6

Nu följer några frågor om vårdsituationen:

Hur såg vårdsituationen ut för dig?
När jag var gravid gick jag på vattengympa som leddes av barnmorskan Åsa Österberg, hon är en av fem som driver Freja Barnmorskemottagning men jobbar även på förlossningen och BB. När vi hade varit hemma i en vecka visste jag inte längre vad jag skulle ta mig till, jag mådde obeskrivligt dåligt. Jag ringde till Åsa och på så sätt fick vi en plats på special-BB samma kväll. Jag fick sömntabletter och personalen tog hand om Selma så att Claes och jag skulle få sova. Dagen därpå fick jag träffa läkare och psykiater som fastställde diagnosen post partum depression men jag trodde inte på dem - det är inte så här det är att vara deprimerad, trodde jag, utan jag är bara konstig och oförmögen att ta hand om mitt barn.

Hur uppfattade du bemötandet från vårdpersonalen?
Mycket bra - proffessionellt och stöttande.

Möttes du av oförståelse och okunskap från vården?
Nej.

Vad fick du för behandling och hur upplevde du den?
Jag accepterade behandling men försäkrade mig om att det var ofarligt att motta den även om de ställt fel diagnos vilket jag trodde. Men vid den tidpunkten mådde jag så dåligt att jag gjorde allt för att bli bra. Jag valde den mest effektiva men också den mest drastiska behandlingen nämligen ECT, elchocker. Vi låg inlagda i 11 dygn och under tiden fick jag 5 ECT-behandlingar, anti-depressiva tabletter och sömntabletter. Att våga ta steget att motta behandling var oerhört svårt och jag grät mycket, på något sätt så var det som att det då blev fastställt att jag var en knäppgök, jag var inte den jag trodde mig ha varit hela mitt liv.

Vad är din åsikt om behandling med ECT?
Jag vet inte om jag har några direkta åsikter. Det är en oerhört effektiv metod, dock inte så vanligt förekommande i behandling av förlossningsdepression. Det är en tabubelagd metod som ofta kopplas samman med galningar på gamla tidens mentalsjukhus vilket gör att de flesta reagerar när de hör talas om den.

Studie om förlossningsdepression, del 5

Upplever du att du fick stöd från din omgivning eller möttes du av oförståelse och okunskap?
Jag tycker jag fick väldigt bra stöd. Jag har bestämt mig för att inte skämmas över det som hände utan istället prata om det. Jag måste prata om det. Dels som bearbetning, dels för att hjälpa andra som är/kanske hamnar i samma situation. Jag tror att om alla pratade om att man faktiskt även mår dåligt (inte lika dåligt och är sjuk som jag var men) när man fått barn och allt faktiskt inte är så enbart underbart och rosensött så skulle fler må mycket bättre. Att må dåligt och i synnerhet att vara sjuk i depression är ju fortfarande tabu och lite ”hysch, hysch”, inget man talar om. Jag märkte omgående att jag är lååångt ifrån ensam, många med mig mådde dåligt i samband med att de blev föräldrar eller kände någon, eller kände någon som kände någon... Och jag vet ju nu att nästan var och varannan kotte har knaprat eller knaprar anti-dep-piller, innan visste jag ingen...

Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...

Jag mår bra!

För en tid sedan började jag att trappa ner på min medicin, jag har nu gått från 150 mg till 100 mg, 25 mg i taget. Jag mår så bra, märker ingen skillnad alls och det gör mig så glad och lättad. Det stärker mitt självförtroende och minskar min rädsla för att en dag sluta helt med medicinen vilket ju är målet.

Studie om förlossningsdepression, del 4

Hur påverkades din närmaste familj och dina/era vänner?
Mamma var den som tog hand om mig, fanns till hands och fixade och donade. Hon var med när jag fick behandlingarna på sjukhuset (Claes var kvar på BB med Selma) och när jag skrivits ut bodde hon hos oss den första tiden. Hon tog ledigt från jobbet. Hon mådde fruktansvärt dåligt av att se mig, sin dotter, vara så sjuk. Hon gick ner mycket vikt och sov dåligt av oron för mig och min familj. Men hon visade sig aldrig svag utan verkade alltid vara stark. Det är först i efterhand som jag förstått att hon hade det mycket jobbigt.

I min värld fanns just då bara Claes, Selma, mamma och sjukhuspersonalen så jag har svårt att säga något om hur min övriga familj och mina vänner påverkades och mådde. Naturligtvis så var de oroliga och jag tror inte att de hade tvekat en sekund om jag bett dem om hjälp. Jag antar att mamma och Claes höll dem underrättade om läget. Jag har inte heller pratat med dem så mycket om hur de upplevde den tiden eller om hur de uppfattade mig. Det kan jag sakna lite i min bearbetning. Jag har frågat några om hur de upplevde mig men inte fått några uttömmande svar, jag antar att det är för att de inte hade så mycket "med mig att göra" under den perioden (min kontakt med omvärlden var ju som sagt begränsad) eller för att de inte vet vad de ska säga, kanske inte hittar ord, kanske är de rädda för att såra? Det är ju ett känt fenomen att man gärna backar/tar avstånd/håller sig undan/inte vill störa i jobbiga och svåra situationer (dödsfall, sjukdom osv) där man inte riktigt vet hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Det "fenomenet" drabbar nog de flesta, även mig. Men egentligen är det ju så enkelt - man behöver ju bara va, finnas...

Studie om förlossningsdepression, del 3

Hur påverkades din partner av depressionen?
I början förstod ju inte han heller vad det var frågan om. Det gjorde ju att irritation och frustration (säkert som ett resultat av oro) låg närmast till hands, "Kom igen, skärp dig nu!” "Vad fan är det med dig?” ”Det går ju skitbra"! Det blev ju så att han fick ta det största ansvaret för Selma och det var otroligt jobbigt för honom att höra mig säga att jag inte älskade henne, att vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När vi sedan fick diagnosen fastställd och jag lades in på sjukhus var det oron som hägrade, "Hur ska det gå?", "Kommer det att blir bra?" Han fick ge upp sitt eget liv för ett tag, eller vad man ska säga. Jag var sjukskriven så han fick ju vara hemma från jobbet på föräldrapenning. Fick lägga all koncentration på att finnas för mig och ta hand om Selma.

Var detta något du/ni talade öppet om?
Vi satte inte ord på det då som jag gör här ovan, men vi har alltid kunnat tala öppet om allt så jag kunde prata om hur jag jag mådde och han lyssnade. I efterhand har vi pratat en del om att han naturligtvis tyckte det var jobbigt och påfrestande men samtidigt en självklarhet. Visst förstod jag också när jag var sjuk att det var påfrestande för honom men jag kunde inte fokusera eller relatera till det just då.

Studie om förlossningsdepression, del 2

Hur tog sig depressionen uttryck?
Egentligen finns det inga ord som gör upplevelsen rättvisa, ingen som inte upplevt det kan till fullo förstå. Jag kände mig till en början bara "konstig". De första dagarna på BB är väldigt svåra att beskriva, allt var bara ett stort töcken. Jag kände en total hopplöshet inför den nya livssituationen, det kändes som om vi inte kunde ta hand om henne och att vi måste ge bort henne. När ska jag byta blöja, vad ska hon ha på sig? Helt banala saker. Jag förstod inte överhuvudtaget hur man kunde ha barn och jag förstod inte varför folk skaffade fler barn när de vet vilket helvete det innebär. Jag kunde inte tänka, fokusera, organisera eller någonting. Jag varken kunde äta eller sova. Allt bara flöt samman och jag visste inte hur man skulle kunna göra någonting alls när man har barn, vad gör jag om hon skriker el bajsar, man kan inte gå ut, inte passa tider eller nåt. Kunde inte ens sätta på en tvättmaskin. Jag var handlingsförlamad kan man säga. Hade konstant ångest. Stundtals älskade jag henne men mestadels gav allt som hade med henne att göra mig bara ännu mer ångest. Kunde inte minnas när hon fick mat eller ren blöja senast fast det bara kanske var en kvart sen.

Jag kände mig så otroligt lurad, jag hade sett fram emot det här så mycket och längtat efter min underbara Prick (hon kallades Pricken i magen) och så kommer det här, det här var inte Pricken för det skulle inte bli så här. Jag var arg på alla som det gick bra för och alla som var gravida. Jag hade till med ångest å deras vägnar. I efterhand har jag ju förstått att jag hade panikångest dygnet runt.

Vad som är ganska imponerande är att jag gjorde "allt rätt", precis som alla sa att jag gjorde men jag kunde bara inte tro på det. Jag tror att det var instinktivt handlande. Jag tänkte att någon gång blir hon ju arton år och kan tala för sig, det var mycket det som jag tyckte var jobbigt, att hon inte kunde prata och tala om för mig hur jag skulle sköta henne, vad det var hon ville. Jag ville inte att hon skulle bli "skadad" som människa av hur jag var så det var otroligt viktigt för mig att hon skulle känna sig trygg och älskad. Att jag var så angelägen om detta gjorde det ju naturligtvis svårare för mig.

Studie om förlossningsdepression

Som jag skrivit om tidigare så har jag deltagit i en studie om förlossningsdepression, tänkte dela med mig av mina svar på frågeställningarna. Inte alla på en gång dock, det blir för långt. Till viss del blir det nog upprepning av sånt jag skrivit innan men det får ni stå ut med. Nedan följer de första frågorna:

När började du märka av depressionen?
Nästan omgående efter förlossningen. Jag förstod ju inte då vad det rörde sig om men jag kände att något var "fel."

Varför tror du att du drabbades?
Jag tror att min förlossningsupplevelse utlöste "sjukdomen." Huruvida jag hade drabbats om jag fått en positiv upplevelse vet jag inte, men jag tror inte det. I övrigt tror jag ingen kan svara på varför, varken jag själv eller läkare. Jag har ingen psykisk ohälsa bakom mig.

Upplevde du några komplikationer eller svårigheter vid förlossningen?
Min förlossning gick medicinskt sett mycket bra. För mig personligen innebar den dock ett enormt trauma. Jag var öppen 5 cm när jag skrevs in, öppnade mig till 6 och därefter till 10 på mindre än en halvtimme (efter att man tog hål på hinnorna)! 5 timmar efter att jag skrivits in föddes min dotter. Det gick så snabbt och jag hade så otroligt starka och täta värkar, jag fick ingen paus eller chans till återhämtning. Jag upplevde allt som ett enda stort kaos, en enda lång, jättestark värk, jag hade det jättekämpigt, trodde jag skulle dö rent av! Detta är inte ovanligt under en förlossning men med rätt stöd kan man bli lugn och trygg vilket resulterar i en positiv förlossningsupplevelse. Jag anser inte jag fick det stödet jag behövde och att det är orsaken till min förlossningsupplevelse och således också till att jag gick i en djup förlossningsdepression. Det medicinska är viktigt under en förlossning med det känslomässiga är minst lika viktigt. Det var ingen som mötte oss vid hissen, ingen presenterade sig som "min barnmorska" och sa att "det är jag som ska vara med dig", när jag blev inlotsad i förlossningsrummet fattade jag inte att det var just en förlossningssal och att det var här jag skulle föda mitt barn. Ingen rörde vid mig på ett betryggande sätt och med lugnande verkan, ingen bekräftade mig i den rädsla jag upplevde, jag kände mig inte sedd. Jag vill understryka att detta är mina upplevelser, hur personalen var och handlade i "verkligheten" kan jag inte med säkerhet återge. Hur som helst så vet jag nu att det är otroligt viktigt för en födande kvinna att få känna sig lugn, trygg, sedd och bekräftad.

Uppsats om förlossningsdepression

Jag har deltagit i en studie om förlossningsdepression som ska fungera som underlag till en uppsats. Uppsatsskrivaren (eller vad det heter?) är intresserad av att komma i kontakt med fler kvinnor som drabbats och som kan tänka sig att svara på frågor, naturligtvis helt anonymt! Även män som hamnat i en anhörigsituation vid diagnosen förlossningsdeppresion är av stort intresse. Så vill du delta eller känner du någon som vill, hör gärna av dig: fridaochpricken@live.se

Frågorna lyder som följer:

Först några allmänna frågor om dig:
Ålder:
Ort:

Frågor om själva förlossningsdepressionen:
När började du märka av depressionen?
Varför tror du att du drabbades?
Upplevde du några komplikationer eller svårigheter vid förlossningen?
Hur tog sig depressionen uttryck?
Hur påverkades din partner av depressionen?
Var detta något du/ni talade öppet om?
Hur påverkades din närmaste familj och dina/era vänner?
Hur påverkades din närmaste övriga omgivning (grannar, arbetskamrater m fl)?
Upplever du att du fick stöd från din omgivningen eller möttes du av oförståelse och okunskap?

Nu följer några frågor om vårdsituationen:
Hur såg vårdsituationen ut för dig?
Hur uppfattade du bemötandet från vårdpersonalen?
Möttes du av oförståelse och okunskap från vården?
Vad fick du för behandling och hur upplevde du den?
Vad är din åsikt om behandling med ECT?
Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
Tror du att man inom vården bemöter dessa situationer annorlunda nu än för 15-20 år sen?
Var det något inom vårdsituationen du skulle vilja ändra på?

Reportaget i Corren!

Fick en smärre chock i morse när jag såg att lilla Selmut och jag var på förstasidan i Corren, det trodde jag verkligen inte! Men det känns jättebra och jag är supernöjd med reportaget!

PÅ LÖRDAG!!!

Just det, redan nu på lördag kommer reportaget att publiceras i Correns pappersupplaga! Det ska bli så kul, det här betyder verkligen jättemycket för mig! Ett viktigt och ständigt aktuellt ämne som det borde pratas mer om. Kanske kan detta direkt eller indirekt hjälpa, om så bara en enda själ, kanske på lördag, kanske i framtiden... Det spelar ingen roll när, var, hur eller om men jag känner att detta är ännu en positiv sak som jag kan göra av allt det negativa som varit!

Klart för publicering

Nu är reportaget klart för publicering! Datumet är dock inte fastställt ännu, återkommer när jag vet!

Att göra något negativt till något positivt

Jag kommer aldrig kunna säga att jag är glad att "DET" hände och jag önskar ingen att få uppleva det jag gjorde och att må så dåligt. Men efter god bearbetning kan jag acceptera att det drabbade just mig, utan att grubbla över varför och känna mig som en sämre människa och mor. I stället har jag betsämt mig för att göra något positivt av mina erfarenheter. Det gör jag genom att försöka se hur mycket det faktiskt givit mig.

När jag mådde som sämst ville jag bara slå alla på käften som sa att det skulle bli bra och "att tar man sig igenom en livskris så kommer man stärkt ur den." Nu i efterhand vet jag att det faktiskt är så - jag känner mig så otroligt mycket starkare som människa och tillfreds med mig själv och mitt liv. I stället för att sukta efter en ouppnålig perfektionism, känna avund på vad "alla andra har" och hur bra "alla andra ser ut" kan man säga att min förmåga att lägga energi på viktigare saker har förbättrats. Visst drömmer även jag om rikedom, guld och gröna skogar men jag är mer tacksam för det jag har idag, min familj och mina vänner, min man och min dotter och hälsan. Hälsan! Inte förren man förlorat den inser man hur mycket den betyder.

Som jag skrivit om tidigare så väljer jag nu att vara mer nöjd i stället för "onöjd" med mitt utseende och min kropp. Observera ordet mer i föregående mening - jag klagar också över extrakilon och diverse defekter så som ex-gravidmage som hänger över byxlinningen, finnar och celluliter. Alla har vi något men på det hela taget försöker jag vara nöjd, jag har ju hälsan!

Jag har själv fått erfara att det man inte upplevt kan man inte heller förstå. Det gör att jag är mindre fördomsfull och mer ödmjuk inför mycket. Detta hör ju givetvis ihop med vad man väljer att lägga sin energi på.

Min förlossningsupplevelse har gjort att jag nu vet vad jag vill yrkesmässigt i mitt liv. Jag vill arbeta med förlossningsförberedelse och inom förlossningsvården. Med hjälp av min doula-utbildning hoppas jag att jag får möjlighet att bidra tillatt ge födande kvinnor och deras partner en positiv förlossningsupplevelse. Detta är något jag brinner för!

Lite svammel blev det, men vad jag ville komma fram till var att ur allt elände har det trots allt kommit en hel del positiva saker!

Liten uppdatering om reportaget

Nu är jag glad igen, jag har fått läsa utkastet till reportaget! Nu ska bara Åsa komma hem från Afrika så hon också kan läsa och "godkänna" texten!

Blir det nåt?

Usch... nu börjar jag tappa modet och undra om det verkligen blir något reportage i tidningen... När vi träffade reportern för över en månad sen lät det som att det skulle komma att publiceras ganska snart, jag har inte ens fått läsa utkastet och godkänt det ännu... Det kanske inte är så lång tid i branchen, men det vet ju inte jag, jag börjar ju känna att "Jaha, var det inte viktigare än så"? För mig betyder det jättemycket...