Tok-Selma

Så här roligt har fröken Möllerstedt på babysången:

10-kilos-gränsen passerad!!!

Kan härmed meddela att tösen nu väger in på hela 10 270 gram och mäter 74 cm över havet! Huvudomfånget har ökat med hela 10 cm sedan födseln!

I takt med att hon blir äldre och större så lär hon sig ju också nya saker. Favoriten just nu är att klättra, gärna på dammsugaren eller upp och ner, upp och ner och upp och ner igen på sin lilla stol som hon har på sitt rum. Hon har lärt sig att sätta sig ner ordentligt på stolen efter att ha klättrat upp på den (eller på dammsugaren för den delen.) Men så klart - helst så ska ju färden gå vidare upp på fönsterbrädan, sängen eller varför inte upp på byrån! Nu börjar hon också bli riktigt hajj på att ta sig ner från exempelvis soffan eller sängen med fötterna först, hennes lilla näsa är nog glad för det! Hon har börjat gå riktigt mycket nu, allt längre och längre sträckor. Fortfarande lite stappligt dock men hon går!

:-(

Nästan så att man blir lite ledsen i ögat: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3404743.ab

Retrobebis

Jag tycker hon är sååå cool i sin bruna heldress av velour

Bakom masken är dom precis som vi

Nej, men titta, dom ser ju faktiskt ut som människor dom med, dom är nog till och med människor, som du och jag... Visst är dom det, det är verkligen otroligt vad smink kan göra, jag blir lika fascinerad varje gång. Vad som är så sorgligt är att det är den makeade (skriver man så?) versionen som många ser upp till, avundas och beundrar.

Äkta vänskap varar för evigt

Kolla in det här!

Sjukstuga...

...var det här - magsjukan har knackat på vår dörr och lyckats tränga sig på!!! Selma är inne på sitt fjärde dygn, just nu är det modersmjölkersättning, vätskeersättning och morotssoppa (tips från sjuvårdsrådgivningen) var femtonde minut som gäller: 25 ml mjölkersättning, klockan på 15 minuter, 25 ml vätskeersättning, klockan på 15 minuter, 25 ml morotssoppa, klockan på 15 minuter...

Morotssoppa
1 burk morotspuré
vatten
lite socker och
en dutt salt

Födande

Det känns som att många barnmorskor idag är så fokuserade på det medicinska när det gäller förlossningar, går en förlossning bra medicinskt, ja då ska kvinnan anse att hennes förlossning var bra och få med sig positiva upplevelser från förlossningen. Man glömmer liksom bort att det känslomässiga är minst lika viktigt. För att en kvinna ska kunna få en positiv förlossningsupplevelse krävs det att hon blir stöttad genom att bli sedd, bekräftad, lugnad, kroppsligt berörd, vägledd och hjälpt. Får hon stöd på detta sett ökar chanserna att förlossningen går bra medicinskt. Det känslomässiga och det medicinska hänger i hög grad ihop.

Rädsla och/eller oro under förlossningen är känslor som kan göra det mycket svårare för kroppen att få tillgång till sin inneboende förmåga. Dessa känslor aktiverar försvars- och stressreaktioner som vi har för att kunna skydda oss från fara. Problemet uppstår när den födande kvinnan (omedvetet) upplever att det är hennes kropp och värkar som är faran.

Min roll som doula är att beskydda upplevelsen av att föda, att vara en beskyddare som träder in om det behövs. Kvinnan är oftast inte medveten om den negativa spiral hon befinner sig i, genom att doulan kan förstå hur kvinnans kropp reagerar och se tecken som visar på stress och rädsla kan doulan enkelt och snabbt hjälpa henne att bryta detta och leda henne i en annan rikting. Det gör ont att föda barn, värken kan man inte ta bort men man kan hjälpa kvinnan att aktivt handskas med rädslan och värkarna. Det är upplevelsen av hur man kan handskas med en situation och inte situationen i sig som ger upphov till stressreaktioner.

Kursen har varit helt suverän och jag längtar redan till nästa del! Doulor behövs verkligen men egentligen är det konstigt - sedan urminnes tider har födande kvinnor varit omgivna av andra stöttande kvinnor men idag, på 2000-talet, behövs det en "profession" för det... Att förlossningsupplevelsen blir god är så otroligt viktigt, både för en själv som människa och för anknytningen till barnet och det fortsatta föräldraskapet. Att bara tänka på att jag kanske får förmånen att medverka till att en kvinna och hennes partner får en positiv förlossningsupplevelse gör mig alldeles varm inombords...

Mot hufvudstaden!

I eftermiddag bär av upp till vår kungliga hufvudstad. Jag är så spänd av förväntan på kursen och längtar verkligen till imorgon, förhoppningsvis blir det jättekul, spännande och lärorikt. Igår när vi var på Freja för att göra reportaget fick jag låna några böcker av Åsa som jag ska plöja igenom nu. Bl a Boken om Linnéa som Åsa själv skrivit som stöd för föräldrar som hamnar i samma situation som hon och hennes man gjorde, nämligen att bli föräldrar till ett för tidigt fött barn. Den läste jag ut igår kväll och idag ska jag börja läsa Att bli mamma av Malin Bergström.

Väl mött på måndag igen!

Nu är det gjort

Det gick bra att träffa och prata med reportern idag, hon var jättebra, lyssnade och var intresserad av vad jag och Åsa berättade. Ska bli så spännande att läsa reportaget sedan! Det inte klart när det kommer i Corren ännu, återkommer om det. Med ett reportage så följer ju även (oftast) en fotografering också, så också idag. Usch, jag hatar att va med på kort, hoppas hon fick nåt bra i alla fall... Selma däremot agerade gärna fotomodell, som vanligt, hon tycker det är jättekul när man tar kort på henne så hon showade och charmade hela tiden.

Inte samma, men likadana...

Lite nervös...

...är jag allt, men mest ska det bli kul! Imorgon jag ska träffa reportern som ska göra reportaget om vad vi gick igenom i samband med att Selma föddes. Det känns så skönt att det äntligen blir av, kan min berättelse hjälpa, om så bara en enda männsika, så är jag nöjd! Återkommer när jag vet när det kommer i tidningen, det kommer i alla fall att vara i Corren, i deras lördag-söndag-bilaga tror jag.

Och på fredag åker jag till Stockholm för att gå första delen av två i doula-utbildningen, ska bli så kul! Jag brinner verkligen för att hjälpa, stärka och stödja andra kvinnor och deras partners nu efter det jag gick igenom. Jag har hittat mitt kall i livet...

Och jag som inte skulle!

Inte nog med alla dessa kedje-sms, nu ska man även behöva tampas med alla små jultidningsförsäljare som vaknar ur sina iden! Jag hade bestämt mig för att inte köpa några tidningar i år men det gick så där - det knackade på dörren idag och vad stod där om inte en söt liten pojke med katalog, papper och penna i högsta hugg! Tänkte att jag kan ju åtminstone bläddra igenom katalogen för att va lite snäll och verka intresserad. För att undvika den där jobbiga tystnaden som lätt skapar en tryckt känsla (ja, jag vet, grabben var 10 år men vaddå?!) började jag småprata lite och dum som jag var så råkade jag ställa frågan om det inte var lite jobbigt att sälja jultidningar. Pojken suckade lätt och tittade på mig med sina sammetslena bruna ögon: "Jo, det är lite jobbigt när ingen köper och så..." Jag köpte två tidningar...

Grrr, jag HATAR...

...alla dessa kedjemail och sms! Fick ett idag av min kära vän Jenny där det stod nåt om att jag skulle önska mig något, skickade jag sen inte vidare till minst fem personer så skulle jag drabbas av raka motsatsen till vad jag önskat. Jag är verkligen svag för såna där grejer, tänker att om jag inte fortsätter att hålla kedjan igång så kommer det gå illa för mig och mina älskade. Men idag lyckades jag stå emot och raderade sms:et illa kvickt (Sorry, Jenny)! Jag kan ge mig den på att det är telefonföretagen som skickar ut dom där j***a meddelandena...

Det är tacksamt...

...att va morsa när man står in på sena kvällstimmarna och lagar egen mat för att dagen därpå bevittna hur måltiden möts av värsta tänktbara skepsis... Några skedar senare kom kväljningarna... Det var bara att öppna upp en burk och skjutsa in den i micron! Men, men, skam den som ger sig - igår gick det bättre och idag ska hon få smaka samma rätt ytterligare en gång, jag förväntar mig strålande resultat! Eller inte... Den som lever får se...

Busunge

Följ mig i kampen mot stadens slöfockar

Liksom anna med litet a och resten av Linköpings befolkning var jag dum nog att ge mig ut till Tornby idag. Shit, vad mycket folk, nästan som om det vore julrusch! Har folk inget bättre för sig! Jag menar, jag skulle ju faktiskt ändå handla! ;-)

Vad som upprör mig mer än bilköer är att jag varje gång vid besök på Tornby ska behöva bli irriterad på folk som ställer sig på familjeparkeringarna utan att ha minsta tillstymmelse till barn i bilen. Tanken slår även mig, de få gånger jag åker dit utan barn, att det vore skönt att stå på familjeparkeringen men mitt samvete hindrar mig faktiskt. Och då bör tilläggas att jag ändå har en bilbarnstol monterad i framsätet!

Höjden av fräckhet var en gång när vi såg en tant parkera, gå till bagaget och ta ut en barnstol och sedan sätta den i framsätet för att det skulle se ut som om hon hade barn i bilen! Claes jobbar ju därute så en gång ringde jag in till honom och bad honom säga till vakten att ropa ut i högtalarna att en bil var felparkerad. Jag ger mig verkligen inte i kampen mot dessa slöfockar!

Filbyter-skylten

Sällan har väl en skylt väckt så många känslor. Liksom de flesta andra Linköpingsbor måste även jag få vetilera mina känslor angående den nya Filbyter-skylten. Vid första anblicken fattade jag inte ens att det var en skylt, i nästa sekund var det enda jag kunde tänka: Fy, vad gräslig den är! Jag tycker den är vedervärdig och smaklös, den förfular hela torget! Fasaden blev ju jättefin så det är verkligen synd att den ska prydas med en sån skamfläck. Jag läste att någon ansvarig hade försvarat skylten med att: "Den är finare på kvällen." (Den ska tydligen gå i olika färger då om jag förstått det hela rätt). Jaha, men är det inte bättre att den är fin på dagen när gallerian är öppen än att den är fin på kvällen/natten när fulla krogbesökare ska ta stapplande steg över torget till en taxi? Men, men, vad vet jag, jag kanske bara behöver vänja mig vid åsynen lite först? Liksom det tog mig några år att vänja mig vid det där konstverket i Järnvägsparken...

Selma kan...

Schysst morsa

Nu är väl inte familjen Spears kända för sina fina familjeförhållanden direkt men att skriva en bok om sin dotters mest privata angelägenheter är väl att gå lite väl långt? Hade Britney velat att det skrevs en bok om ämnet hade hon väl kunnat skriva den själv, det är enligt min mening inte en mors sak att göra. Jag förstår inte hur man kan sjunka så lågt att man hänger ut sin dotter för pengar, för pengar är enda orsaken jag kan se till att boken skrivits...

När bebislyckan uteblir...

I över 9 månader hade jag en underbar varelse inuti min kropp, jag hade älskat denna skapelse från första sekund och längtat efter att få träffa henne och hålla henne i mina armar. Jag hade förberett mig så väl psykiskt som fysiskt - fixat och donat med diverse bebisprylar och "boat" i överflöd, deltagit i vattengympa för gravida, läst böcker, pratat med vänner och bekanta och varit på mödravårdcentralens föräldraförberedande kurser. Jag såg fram emot förlossningen och kunde knappt bärga mig inför denna stora händelse.

Så kom då äntligen dagen D, på elfte övertidsdagen skulle jag äntligen få träffa Pricken, mitt älskade barn! Men det blev inte alls som jag hade föreställt mig, det blev i stället så att på några timmar så rämnades hela min värld...

Nu kan jag se tillbaka på min förlossning utan att må dåligt och jag kan nu förlika mig med den upplevelsen den innebar för mig. Jag upplevde den som mycket hemsk och helt kaotisk. Jag var öppen 5 cm när jag skrevs in, öppnade mig snart till 6 och därefter till 10 cm på mindre än en halvtimme (efter att man tog hål på hinnorna)! Det gick så snabbt och jag hade så otroligt starka och täta värkar, jag fick ingen paus eller chans till återhämtning. Jag upplevde allt som ett enda stort kaos, en enda lång, jättestark värk. Jag hade det jättekämpigt och trodde att jag skulle dö rent av!

Min förlossningsupplevelse är nog största orsaken till att jag ganska omgående drabbades av en amnings-/förlossningsdepression. Jag märkte snabbt att jag kände mig konstig att det inte var som "det skulle" men jag visste inte riktigt hur och varför. Jag vågade inte åka hem från BB och hade det inte varit för att Claes efter tre nätter sa: ”Nu åker vi, stannar inte en natt till. Åker vi inte nu så kommer vi aldrig härifrån” så hade jag förmodligen varit kvar där än!

Hemma blev jag sämre och sämre. Jag kände total hopplöshet inför den nya livssituationen, tyckte inte att vi kunde ta hand om henne och att vi var tvungna att ge bort henne. Stundtals älskade jag henne men mestadels tyckte jag bara att allt som rörde henne var jobbigt och gav mig ångest. Jag sov inte och jag åt inte, jag kunde varken tänka, fokusera, organisera eller göra någonting alls. Jag var inte kapabel att minnas när hon fick mat eller ren blöja senast fast att det kanske bara var en kvart sen. Jag förstod inte varför folk skaffade fler barn när de visste vilket helvete det innebär och jag var arg på alla som det gick bra för och alla som var gravida. Jag hade till med ångest å deras vägnar.

Varför kan inte jag när det finns så många puckon som klarar av att ha barn?! Jag kunde knappt sätta på en maskin tvätt eftersom jag inte förstod hur man gjorde när man hade ett barn att ta hand. Hur kan man över huvud taget göra någonting eller leva när man har barn? Vad gör jag om hon skriker eller blir hungrig när vi är ute eller när vi badar henne? Det går helt enkelt inte, vi kan bara sitta här dagarna i ända och hålla i henne. Jag hade ständig panik över precis allting. Dessutom kände jag mig så otroligt lurad, jag hade sett fram emot det här så mycket och längtat efter min underbara Prick och så kommer det här, det här var inte Pricken för det var inte så här det skulle bli.

Mamma förstod att jag måste ha drabbas av en depression men jag var tvärsäker; icke! Men efter en vecka stod jag inte ut längre och sökte hjälp, vi fick samma kväll en plats på special-BB. Jag fick träffa läkare och psykiater som fastställde diagnosen depression men jag trodde inte på dem - det är inte så här det är att vara deprimerad, trodde jag, utan jag är bara konstig och oförmögen att ta hand om mitt barn. Jag accepterade behandling men försäkrade mig om att det var ofarligt att motta den även om de nu ställt fel diagnos. Vid det här laget mådde jag så dåligt att jag var beredd att göra precis allt för att bli bra. Jag valde den mest effektiva men också den mest drastiska behandlingen nämligen ECT, elchocker. Vi låg inlagda i 11 dygn och under tiden fick jag 5 ECT-behandlingar, anti-depressiva tabletter och sömntabletter.

Jag mådde fortfarande dåligt när vi skrevs ut och det var en kaotisk tid långt efter. Sakta men säkert har jag blivit bättre och bättre och nu mår jag bra, jag har slutat med sömntabletter, är lycklig och älskar min dotter över allt annat! Jag kan nu tvätta, laga mat, städa, åka buss och leva trots att jag har barn! Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne och hon är det bästa som hänt mig/oss!

Jag har bestämt mig för att inte skämmas över det som hände utan istället prata om det. Dels som bearbetning, dels för att hjälpa andra som är/kanske hamnar i samma situation. Jag tror att om alla pratade om att man faktiskt även mår dåligt (inte lika dåligt och är sjuk som jag var men) när man fått barn och att allt faktiskt inte är så enbart underbart och rosensött så skulle fler må mycket bättre.

Hur mycket man än tror det innan så går det inte att förställa sig hur det är att föda barn och bli mamma (eller pappa för den delen). Av egen erfarenhet vet jag nu:

-att man faktiskt FÅR känna att man behöver landa lite innan man tar upp bebis på bröstet, att man känner sig redo, om det så tar 1 sekund eller några minuter.
-att det är NORMALT att känslorna inte kommer på en gång, att det inte oftast är kärlek vid första ögonkastet utan att kärleken växer sig stark med tiden.
-att man inte ska vara rädd för "konstiga" tankar så som: Jag ångrar mig, Jag vet ingenting, Jag klarar inte det här, Jag vill ha tillbaks mitt gamla liv, Är det här verkligen mysigt? osv...
-att man sällan får höra om det jobbiga och svåra, utan oftast bara bjussas på solskenshistorier om hur rosensött och underbart allt är att få barn.
-att det blir bättre med tiden.
-att det är underbart att vara förälder när man lärt känna sitt barn och kärleken är långt mer stark än vad Karl-Alfred nånsin kommer att bli... ;-D