Att vara förälder är banne mig inte lätt alla gånger. Det inget man bara föds till att vara bra på. När man är gravid så orar man sig ständigt för att något ska gå fel eller att barnet inte ska vara friskt, när man sedan är förälder handlar oron i stället om hurvida man gör rätt eller fel, att man handlar rätt och tar rätt beslut.
Jag anser att mina föräldrar har "lyckats" med mig. Många gånger har jag undrat vad som gjort att just de lyckats, vad är det som gör att andra lyckas sämre? Jag menar, mina föräldrar är ju inte några superföräldrar eller perfekta på något sätt. 
Selma har inte valt att komma till oss, det är vi som valt att skaffa henne. Jag anser att man som förälder har ansvar för sitt föräldraskap. När jag var gravid så lovade Claes och jag oss själva (och Pricken i magen) att vi regelbundet skulle stanna upp och reflektera över vårt föräldraskap, att vi skulle rannsaka oss själva, prata om vad vi gör bra och vad vi kan göra bättre samt se till att vi "drar åt samma håll" så att säga. Det tror jag är mycket sunt, det är nog lätt att man annars bara "kör på", att man blir hemmablind och inte märker om det skulle börja spåra ur.
Selma har inte valt att komma till oss, det är vi som valt att skaffa henne. Jag anser att man som förälder har ansvar för sitt föräldraskap. När jag var gravid så lovade Claes och jag oss själva (och Pricken i magen) att vi regelbundet skulle stanna upp och reflektera över vårt föräldraskap, att vi skulle rannsaka oss själva, prata om vad vi gör bra och vad vi kan göra bättre samt se till att vi "drar åt samma håll" så att säga. Det tror jag är mycket sunt, det är nog lätt att man annars bara "kör på", att man blir hemmablind och inte märker om det skulle börja spåra ur.Barnmorskan frågade oss om våra föräldrar varit perfekta under vår uppväxt. Alla var överens om att så självklart inte var fallet. "Nej, precis, men det gick ju ganska bra ändå!" sa hon då. Vi drog på smilbanden. Att vara perfekt som förälder anser jag, och säkert många med mig, vara ouppnåligt. Men ju mer man pratar om sitt föräldraskap det desto bättre kan man bli, om än man aldrig kan bli "fullärd."
I vår kommun anordnas olika familjeprogram. Jag funderar på att delta för just få chansen att tänka och reflektera över föräldraskapet, att få diskutera vardagliga föräldra-barn-situationer och olika sätt att hantera dem. Jag älskar Selma så oerhört mycket, jag känner mig så lyckligt lottad som får vara just hennes mamma och jag vill vara en så bra förälder som jag bara kan för henne. Men hur lätt är det egentligen att bli bättre om inte stannar upp, reflekterar och rannsakar?
2 kommentarer:
Jag var på en föreläsning och hon som höll i den sa: Målet med barnens uppfostran är att dom ska klara sig själva när dom flyttar hemifrån, det tycker jag att hon hade rätt i!
Halloj!
Jag har länge, ända sen A var liten, funderat på att gå en så'n föräldrakurs. Håller med dig om allt Du skriver i inlägget. Barnen är verkligen det finaste vi har, så varför inte jobba på att göra deras liv lite tryggare och bättre. Om Du ska gå följer jag gärna med. Pratade med sambon om det också och han tyckte det var en väldigt bra idé, han ville nog också gå, iallafall några av gångerna. Såg att det fanns en kurs 1-3 år, kanske är den bästa om vi ska kunna gå samma. Snart är ju tjejerna i den åldern båda två.
Tror även att den kursen innehåller grundläggande idéer om hur man tacklar större barn (A) också. Det verkar vara samma upplägg iallafall. Här känns det vissa dagar som man inte gör annat än tjatar. Jag tror ju att det finns lätta lösningar på det om man bara orkar lägga lite energi på det. O diskutera med andra föräldrar är nog smart, kanske kan man lära sig av varandra.
PS. Du får inte skriva så mkt i din blogg, man blir ju beroende o måste bara kika in då och då=)
Skicka en kommentar