Idag har jag samtalat länge och väl med en kvinna som var så rädd för att tala om sin förlossning, hon ville bara förtränga den. Inte bra, tänkte jag och jag vet inte vad jag sa eller gjorde men helt plötsligt så pratade vi alla fall om just det som kändes så jobbigt. Hon hade inte känt någon oro eller tvivel på sig själv innan förlossningen men allt eftersom förlossningen fortskred och smärtan tilltog blev hon rädd och kände att hon tappade hon kontrollen. Den enorma kraft som tar över i kroppen vid en förlossning blev övermäktig och gjorde att hon fick panik. När hon sedan fick upp barnet på bröstet hade hon inte känt någon som helst glädje eller ögonblicklig kärlek, hon hade bara velat ha bort barnet.
Hon kände sådan enorm skuld och skam över dessa känslor, hon vågade in prata av rädsla för att bli dömd, att någon skulle ta barnet, att hon inte hade någon rätt till barnet eftersom hon känt som hon gjort. Samtidigt kände hon sig så otroligt lurad - det var ju inte så här det skulle vara! Att föda skulle göra ont men det skulle inte kännas "så här" och att få upp barnet på bröstet skulle ju vara det lyckligaste ögonblicket i livet!
Just det här med att inte få uppleva den ögonblickliga kärleken, att känna sig lurad och som att man är dålig på att föda barn var några av sakerna vi pratade om. För mig var det som lyssna till mig själv, jag sa precis samma saker när jag var nybliven mamma och mådde dålig. Jag blir så ledsen över att nyblivna mammor ska behöva dras med skam och skuld över sin känslor, att man ska behöva tro att man ensam och onormal. Samtidigt blir jag "glad" över att jag ytterligare en gång fått det bevisat att jag inte gick igenom det jag gjorde för ingenting. För efter vårt samtal kände sig kvinna bättre till mods, även om hon kommer behöva höra att hon inte är ensam både en och två gånger till så fick hon lätta sitt hjärta, må lite bättre. Ju tidigare man kan prata, älta och bearbeta desto bättre. Som jag sagt tidigare: kan jag med mina erfarenheter hjälpa en enda kvinna så är jag nöjd. Då får mina erfarenheter liksom en mening, då kommer det något postivt ut av allt det onda, kanske finns det en mening med att just jag drabbades...
Det är så otroligt viktigt att våga prata om sina tankar och känslor som nybliven mamma, att inte stänga dem inne. Åh, vad jag önskar att alla bara visste att de inte är ensamma eller onormala!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Läste ditt inlägg om hur du mådde efter förlossningen och måste säga att du hade tur som fick så bra hjälp!
Ja, jag enormt tacksam att jag hade den turen. Utan den vet jag inte hur det skulle det ha gått!
Jag mådde oxå otroligt dåligt efter min förlossning. Ville inte ha bebisen och skämdes enormt för det! Allt börjar släppa nu när min lilla Axel är 11 veckor.
Nu börjar det kännas som om jag verkligen är mamma och att jag gillar det! Vilken morsdagspresent va!? ;)
Det är otroligt skönt att höra att man inte är ensam... Det är sååå lätt att tro det!
Kram till alla mammor!! :)
Tänker också som du att meningen är nog att jag ska hjälpa andra som också haft det svårt därför har jag valt att vara öppen om min förlossnings depression och förhoppningsvis kunna hjälpa andra på så sätt. När man väl börjar prata om det så vågar ju någon annan också öppna sig.
Skicka en kommentar