Tankar...

När jag tittar på program som t ex Nannyjouren och SOS Familj så börjar jag alltid att tänka på mitt eget föräldraskap, på hur jag är som mamma, på hur Claes är som pappa och på hur vi tillsammans är som föräldrar åt vår dotter. Vad gör vi bra, vad gör vi sämre? Vilka konsekvenser/följder får vårt handlande i olika situationer som uppstår? Och så vidare och vidare... Det känns som att vi är bra föräldrar och Selma verkar må bra, känna sig trygg, sedd och älskad vilket jag anser vara "målet" med mitt/vårt föräldraskap, det har jag skrivit lite om tidigare här och här. Kan man uppnå det så tror jag att det mesta "löser sig" och faller väl ut. MEN... Alla vill väl att ens barn ska känna sig älskade och trygga? Man får liksom utgå från att alla föräldrar vill sina barns bästa och då är det ganska sorgligt att se hur många av dagens barn och ungdomar det är som mår dåligt på ett eller annat sätt, och vad det får för konsekvenser i hur de uppför sig och fungerar socialt. Hur kan resultaten se så olika ut när vi alla strävar mot samma mål? Vad är det som säger att jag/vi kommer att "lyckas" bara för att vi vill det?

Jag hoppas innerligt att vi (jag och Claes) blir hjälpta i vårt föräldraskap av att vi medvetandegör det och reflekterar över det, som jag skrivit om här. Jag älskar Selma så oerhört mycket och jag vill henne allt gott, inte bara materiellt och fysiskt utan psykiskt, som människa och person.