Ett lyckat misslyckande

Oftast går det bra att komma upp ur sängen på morgnarna, i alla fall efter att ha fått vänja sig vid tanken en liten stund, eller rättare sagt efter att Selma har ålat och klättrat på mig som en tok till jag slutligen inte orkar längre. Då ser jag det snararare som belöning att få stiga ur sängen jämfört med att försöka tygla en unge vild som ett lejon och hal som en ål. Men ibland känns det verkligen som att jag har tunga, TUNGA vikter på både armar och ben, superlim mellan ögonlocken och jag inget hellre vill än att dra täcket över huvudet och sova vidare. Vid såna tillfällen önskar jag att brydde mig mindre, att jag kunde tänka "det händer inget" och bara släppa ner ungen på golvet att sedan löpa amok bäst det går i vårt någesånär barnsäkra hem, jag menar det som inte dödar stärker ju och jag vaknar ju faktiskt om hon skulle börja illvråla. Jag gjorde ett försök härom morgonen men misslyckades totalt, jag tror hon hann en (1) meter från sängen innan hon fick tag på något som jag ansåg vara olämpligt för en 8-månadersbebis att roa sig med. Jag gick upp... Inte många gånger men ibland är det skönt att misslyckas...